Simon Bank: Nja, jag tänkte mest på Bosko
Det finns cupdagar då man sitter och häpnar åt fotbollstalanger från Göteborg.
Blåvitt?
Nja, jag tänkte mest på Bosko.
Europaplatsen? Klubbarnas inställning? Publikhaussen?
Jo, för all del.
Men om man vill mäta var vi har svenska cupen 2016 så finns det ingen bättre statusmarkör än den som sitter till vänster i bröstet. Att det pirrar lite, att man får lust, att det börjar kännas som vår och allvar igen, att man… ja, bryr sig.
Det här var en söndagseftermiddag med ett laddat derby i Närke, en tiotusenmannamarsch till en Tele2-match och en blåvit tävlingscomeback för Tobias Hysén.
Sämre kan man ha det.
Och om vi ska använda cupen som testballong för en säsong så är det väldigt intressant att se de allsvenska lagen gå ut mot lag från lägre divisioner. De har ju det tufft, alltifrån AIK till MFF och över söndagsjättarna (ÖSK stångade sig blodigt mot lillebrorsorna Forward, ända tills Emil Berger Pirlo-böjde in 2–2). Den här sortens matcher ställer andra krav, man möter lite lägre försvarande lag och tvingas försöka hålla uppe sin fartfotboll för att komma fram till chanser.
Kvalitén sätts på prov
Spelarna får, på en och samma gång, mycket mer och mycket mindre tid på sig. Planen krymper, kvalitén sätts på prov.
Cupmästarna IFK Göteborg mötte ett nybyggande och renoverande Degerfors, mitt i en tung försäsongsperiod, och avslöjade mer av sin metod än av sina kvalitéer.
Visst, det gick att se att Tobias Hysén har kvar både tajming och spelblick, att han finns där bollen kommer, men att han har en bit kvar innan han hittar rätt touch. Det gick inte att låta bli att se vilken betydelse Mads Albaeks playmaker-intelligens kommer att ha. Och det var kul att se Adam Johansson tillbaka i spel.
Men, framför allt – mitt i den totala klasskillnaden gick det att se spår av hur IFK Göteborg vill spela fotboll 2016.
Mot ett lågt försvarande Degerfors (4-4-2, första försvarslinje vid mittlinjen i första halvlek, ännu lägre efter paus) gick de fram via kanterna, med överlappande ytterbackar, och rörde sig inte inåt förrän de kommit in på offensiv planhalva. Mattias Bjärsmyr sköter uppspel, även med intressanta PSV-lånet Hjörtur Hermannsson bredvid sig, och när det ska letas stick och målluckor så är det danskkommandot Rieks, Ankersen och – framför allt – Albaek som står för dem. De blottar sig inte för bollförluster i fel lägen på det sättet, men de får också lite längre till mål.
Blåvitt började hacka
I en halvlek höll Blåvitt uppe tempot hyfsat, med godkänd passningskvalité. Hermannsson cupkuppade in ett debutantmål på hörna, det kändes som början på en bekväm Hisingsutflykt.
Det blev det inte.
Degerfors blev smartare, bättre på att dubblera på kanterna. IFK Göteborg började hacka, och det handlade varken om inställning eller underskattning. Möjligen sitter hårdträningen i benen – men det är den här sortens problem de får då och då när de trycker sig fram snarare än att spela sig till slutprodukt, oavsett tid på säsongen.
Peter Samuelsson – en spelare det borde skrivas universitetsuppsatser om – nickade in 1–1 i halvöppet mål, Blåvitt ägnade sig sedan åt att skicka in oprecisa inlägg för att jaga ett segermål som aldrig kom.
De borde så klart vunnit, och gjort det klart. Men framför allt borde de vara mycket skickligare än så här.
Nej, ville man ha Hisings-briljans så fanns den inte på Bravida. Den fanns lite söder om Södermalm.
Det har gått tio år sedan jag skrev en krönika om Bosko Orovic, ett fotbollsgeni från Lundby som slarvades bort på vägen.
Missnöjd med oavgjort
Han hade precis börjat sin tränargärning då, och sa att han var sugen på att få leda ett lag lite högre upp i seriesystemet.
Nu tog han ett totalrenoverat Syrianska till 0–0 mot Hammarby, och han gjorde det utan att behöva skämmas ett dugg.
Bajen var osynkat i sitt presspel, och hamnade i långa spelavstånd när de väl vann boll. Syrianska var långt och länge både skickligare och vassare, spelsmartare och bättre organiserade. Tar man bort farten och fläkten från Nanne Bergstrands fart-och-fläkt-fotboll så är det så här det ser ut.
Bosko Orovic var till och med lite missnöjd med oavgjort.
Han blev inte allt han borde blivit som spelare – jag hoppas av hela mitt hjärta att han blir det som tränare.