Bank: Han har axlat rollen – och de andra litar på honom

Mancini fyllde år, Zlatan fyllde på, men det var i Rhône man blåste ut ljusen.

Kim Källström satt på bänken.

I går hittade Lagerbäcks spöke till Lyon.

Följ ämnen

Ni känner mig. Ni vet att det ska en hel del till för att jag ska rycka på axlarna åt att Zlatan Ibrahimovic förnedrar en av sin barndoms idoler och skickar upp en boll i krysset.

Men det händer.

Ge mig ett hoppande Virage Nord på Stade de Gerland, ge mig Bad Gones som känner Europa närma sig igen, ge mig Bojan Krkic på lekhumör och ge mig en match som gäller allt – och axlarna hoppar så det står härliga till även om det är fem grader ute.

Inte för att jag inte gillade vad jag såg från Milano.

Inter–Fener var en uppvisning av ett lag som inte var särskilt pressat, och en uppvisning av en spelare som står med båda fötterna i Champions Leagues vip-rum.

Zlatan Ibrahimovic fyllde 50 Champions-matcher i går, Roberto Mancini fyllde 43 år, och båda firade som man ska.

Mancini började säsongen som en tränare utan försvarsspelare, nu har han fler backar än Pripps – och valet att låta Chivu sitta barnvakt åt Alex föll väl ut.

I Istanbul röjde Alex som han ville, Roberto Carlos och Vederson sprang sönder Inters högerkant.

I går hade Inter järnkoll. I går hade Zlatan järnkoll.

Det gör mig lycklig att se hur han axlat ledarrollen i Inter, hur de andra spelarna letar efter honom och litar på honom. När Zico i veckan pratade om vilka spelare han helst av allt velat ha till Fener radade han upp två namn före alla andra: Kaká och Zlatan Ibrahimovic.

Att Zlatan är på den nivån är viktigt.

Att han känner sig hemma på den nivån är ännu viktigare.

Behöver inte tala om respekt längre

Förut behövde han tala om ”respekt” i parti och minut, nu talar respekten åt honom. Han kan styra farten, eftersom motståndarna avvaktar hans nästa drag. Roberto Carlos har vunnit tre Champions League, ett VM, två Copa América, han har mött alla världens största spelare – men när han stod mot Zlatan i eget straffområde såg han ut som en förstenad gammal gubbe.

Nej, jag tycker inte att målet var särskilt märkvärdigt. Situationen, däremot, var det. Och det är mycket märkvärdigt att spelaren som inte gjorde mål i internationellt spel på två år nu leder skytteligan i Champions League.

Zlatan och Walter Samuel tog varsin varning för att rensa sitt brottsregister. Keita och Adriano gjorde det i Sevilla, Cesc Fabregas gjorde samma sak för Arsenal i ligan häromveckan. Alla vill vara med när det börjar brännas.

Det vill förresten Olympique Lyonnais också.

De senaste fyra åren har OL varit Europas bästa lag på hösten, de har åkt moppe genom gruppspelet och åkt ut i mars–april.

Kan det bli tvärtom i år? Kan de slå Rangers på Ibrox, traggla sig igenom gruppspelet à l’italienne och gå hela vägen i vår?

Nä, det kan dom inte.

Lyon – för mjuka i mitten

Första halvlek i går visade precis vad som saknas i det nya OL. De är för mjuka i mitten, Toulalan gör vad han kan men är ingen Diarra, och mot ett lag som Barcelona eller Manchester United går det för snabbt.

Och i går fick Kim Källström inte ens försöka täta de där luckorna. Alain Perrin är en lynnig coach, men när han väljer Fábio Santos i stället för Kim i en sådan här match är det ett val vi känner igen.

Det är Logik à la Lagerbäck.

Jag hoppas att det är tillfälligt, för det är i de här matcherna som Kim Källström kan visa att han klarar det där defensiva ansvaret.

Nu tror jag i och för sig att Kim hade behövt ett granatgevär för att stoppa Barça i första halvlek. När Lyon inte klarade att strypa de tidiga spelvägarna föll hela korthuset ihop. Iniesta var precis så magnifik som han kan vara när han får fler än ett spelalternativ, och Lyons backlinje fattade inte vad som hände när Bojan Krkic – 17 år, 17 år, han är 17 år gammal – och Leo Messi surrade runt bakom dem.

Flera gånger joggade Lyons försvar hem felvända som om de trodde att det var Metz de mötte. Under tiden flög Barça fram. Med anfallare, mittfältare, ytterbackar, allt. Katalanerna hade 70 procents bollinnehav första kvarten, det krävdes ett Juninhoskt mästerverk för att rädda matchen.

2–2 var ett bra resultat för Lyon, ett bra resultat för Källström som var med och räddade poängen på slutet.

Jag tror nu inte att det spelar så stor roll.

Åker ut i april igen

Utan Karim Benzema (som lämnade sent återbud) och utan en hundraprocentig Fred ser Lyon möjligen ut som ett lag som kan slå Rangers – men de kommer inte att klara sig hela genom april den här säsongen heller.

Roma imponerade i går, utan Totti. Manchester United imponerade, utan krav. Arsenal lät juniorernas yngre bröder lufta sig i Andalusien, och Barça bjöd på en magisk halvtimme.

Lyon överlevde. Mycket mer var det inte, och mycket mer blir det nog inte heller.

Följ ämnen i artikeln