Två långhåriga småkillar från Enköping tog matchen till Djurgården
NORRKÖPING. En fråga för en premiär: Hur stort är avståndet mellan Superettan och allsvenskan?
IFK Norrköping fick fler svar än de ville.
Ett par långhåriga småkillar från Enköping förstod aldrig frågan.
Det finns inte många bättre dagar.
När mars släpper taget, solen röntgenstrålar kroppen och man på vägen till Parken möter mässingorkestern, de finknutna halsdukarna, den nyvaknade stoltheten i varje ansikte. Äntligen på väg, med förlängda steg, och i Norrköping var stegen längst i hela Sverige.
IFK är tillbaka.
En storklubb gick ut för att hämta tidningen i november 2002. Det tog dem fem år att hitta tillbaka.
Om de nu har gjort det.
Det började ju inte särskilt allsvenskt. Arrangemanget var en katastrof. Peking klarade inte anstormningen, avsparken sköts upp och entusiasmen rann av litegrann.
– Vi va kanscka happy-happy åt de, sa Dif-Siggi Jónsson.
Klart de var. När matchen väl började visste de precis vad de skulle göra.
De här matcherna, vårmatcher på dåliga planer, handlar så oerhört mycket om att göra det enkla så bra som möjligt. Bestämma över bollen, driva upp tempot, ligga rätt, vinna närkamper.
Norrköping gjorde alla misstag
Djurgården gjorde det enkla väldigt bra i 30 minuter. IFK Norrköping gjorde det enkla väldigt svårt.
Eirik Dybendal kapade Jan Tauer efter en halvminut och fick en varning. Det sa en del.
IFK hängde inte med, inte individuellt och inte som kollektiv. Svaga fötter slarvade runt i ett osammanhängande lag. Med Stefan Thordarson bredvid Gardar Gunnlaugsson på topp hade IFK kunnat spela rakt och enkelt. I stället fick liraren Daniel Bamberg en fri roll som – ofta felvänd – skuggspets, och det gick inte alls.
Ett tips, IFK:
Det finns ett par grundläggande misstag ni inte får göra i allsvenskan.
Och ni gjorde dem allihop före paus i går.
Där fanns stressiga uppspel från backlinjen. Där fanns ett horribelt målvaktsingripande på en fast situation som gav 0–1 (Mikael Dahlberg). Där fanns det största problemet av alla – ett gigantiskt hål bakom
Mikael Blomberg och en trög Felix Magro.
Dif spelade ett mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Mattias Jonson och Sebastian Rajalakso tryckte upp på kanterna, Komac och Martin Andersson balanserade och samlade upp, Mikael Dahlberg slogs om förstabollar och Jones Kusi Asare fick all frihet i världen som släpande anfallare.
IFK:s mittbackar var för försiktiga och sjönk, innermittfältarna ville ligga rakt och en bit upp. Mellan dem fanns hålet.
Dif fick matchen där. Och vet ni vilka det var som tog den?
Två småkillar från Enköping.
Martin Andersson är 25 år, Sebastian Rajalakso är 19, och om ni undrat så kan jag berätta att i Enköping har man långt hår, hårband och tröjan utanför shortsen.
Men de var verkligen lysande, båda två. Obekymrade, mogna, allsvenska.
En rolig vänsterkant
Andersson ”har alltid gillat lugna spelare, som Pirlo”, och är en tänkande mittfältare med bra känsla för rytm. Sebastian Rajalakso tränade friidrott som liten, har fysik som en pubertetsoxe och har hittills aldrig mött en ytterback som han inte springer ifrån.
Han behöver inte tänka lika mycket.
– Näe, jag är snabb och behöver inte göra nåt speciellt. Det är bara att lägga bollen vid sidan om backen och springa förbi.
Det lät inte så kaxigt som det låter. Rajalakso är tuffare på planen än i sitt prat. Men han sprang livet ur Anders Whass i går och han är inte färdig än.
Djurgårdens vänsterkant är rolig. En spelare (Rajalakso) är bästis med bollen och en (Tauer) har legat i öppen, väpnad konflikt med allting bollformat sedan april 1985.
I går var deras lag väldigt bra i en halvtimma, men rätt mediokert efter paus.
Två bollkontakter – ett mål
En briljant överhoppning av Mikael Dahlberg lät Rajalakso göra 2–0, men Norrköping hade lärt sig sin allsvenska grundkurs och hittade in i matchen.
Mittbackarna tryckte upp några meter, hålet försvann, och längst fram kom Kevin Amuneke in och skrämde Difs backar.
Hans första bollkontakt tvingade fram en kanonräddning, hans andra betydde 2–1, och mot ett darrigare Dif kunde IFK trycka upp och börja slåss om andrabollar. Jag skulle inte anställa Amuneke som mental rådgivare, men han är läcker med en fotboll.
Det räckte inte. Djurgården vann med 2–1, och om den här årstiden är det gamla vanliga SM i tidiga slutsatser så lämnar jag walk over.
Det går att säga att andra halvlek var viktig för Norrköping, men att de måste få in mer kvalité i laget (de får Marcin Burkhardt och, förmodligen, Thordarson). Det går att säga att Dif ser ut som i fjol, och att Sebastian Rajalakso har superstjärnepotential.
Resten vet vi inget om. IFK Norrköping–Djurgården var helt enkelt en stundtals hyfsad, stundtals medioker match.
För Djurgården var det bara början på en lång serie.
För en stolt svensk arbetarstad var det slutet på en evighet.