Kalla har inte slagit på sin skidmaskin än
FALUN. Omänskliga prestationer är aldrig så imponerande som när vi vet att det är människor som utför dem.
Charlotte Kalla är mycket människa.
Idag är en av de där dagarna då hon ska använda den insikten till att göra lite mer.
Man brukar ju titta på ögonen när det handlar om Charlotte Kalla. Hon säger det själv, ganska förtjust, att det liksom är hela grejen för att förstå henne.
Men den här gången valde jag att titta på fötterna.
När Kalla ger intervjuer till en handfull tv-bolag står hon som en staty, fötterna fem i ett, händerna öppna rakt efter sidorna.
Det finns gott om idrottare som går genom rutor och bröstkorgar genom sitt sätt att vara, genom att skämta eller göra utspel eller fjäska eller så. Charlotte har absolut charm, men det fascinerande med henne är utstrålningen som ligger i att hon så tydligt är det hon gör.
Utklassningen ekar fortfarande
Den expansiva delen av hennes person är hennes prestation. Kraftfältet runt henne finns i ögonen, övertygelsen, drivet, den elektriska styrkan i hennes närvaro.
Varje gång jag ser henne vara i den där totala närvaron tänker jag på en död fransk författare, jag tänkte förklara varför lite senare. Men först har vi ett lopp att prata om.
Alla är lite rädda för Kalla, och jag förstår dem.
Hon har svajat hit och dit under säsongen, ibland får jag en känsla av att hon till och med bejakar sina tvivel, men när det väl började brännas så brände hon av allt hon hade. Utklassningen i Östersund i VM-genrepet ekar fortfarande, när vi pratade med de norska dunderkanonerna i går var det tydligt att de fått en hel del att tänka på.
– Charlotte gjorde ett enormt lopp förra helgen, vi har lite att hämta in, alla vi norskor, sa Therese Johaug.
Johaug är ett odjur uppför och kommer att tortera fältet på den klassiska delen, drottning Björgen har sin totalåkning, och även om lilla Heidi Weng slår knut på sig själv för att skicka favoritskap åt alla andra håll så kommer hon att finnas med i det där röda getingboet.
För Kalla gäller det att inte behöva bränna av för mycket i klassiskt, men hon lär få norsk massage mest hela resan.
Gav ett helt land skid-stroke
Det ska bli oerhört intressant att se vad hon har kvar när de knådat klart.
– Jag tjänar inte så mycket på att vara för mycket i känslorna, säger hon.
I känslorna har hon varit förut, och hon har lärt sig en del av det.
Hela Sverige minns hennes Sotji-OS, den där omänskliga stafettspurten som gav ett helt land skid-stroke. Men när jag ser henne här är det omöjligt att inte samtidigt minnas hur hon såg ut före det där mästerskapet.
Hon krisade då, var knappt kontaktbar dagarna före OS-premiären. Vi träffade henne precis före skiathlonloppet, jag skrev att hon ”gick runt med ett mörkt moln runtom sig”, och först i efterhand avslöjade hon vad som funnits i molnet. Flyktmekanismerna hade slagit till med full kraft, hon tvivlade och ville helst av allt bara gå därifrån och gråta.
Mycket människa.
Sedan lät hon undertrycket pysa ut, och körde skidlopp som hon aldrig gjort förut.
I Falun är det en annan Kalla, sprudlande och säker och ”inte för mycket i känslorna”, och jag frågade henne vad hon lärde sig i Sotji, då när hon ville fly från allt.
– Att lyssna på vad jag har för behov, det tror jag är otroligt viktigt.
Inte slagit på skidmaskinen ännu
Det där som är en styrka i sporten – att vara det man gör – kan vara en nackdel utanför skidspåren. Det gäller att hitta en balans, att veta vad som är vad och vad man behöver.
Charlotte är 27 år, hon lär sig fortfarande. Nu ska vi få se henne gå ut inför hemmapublik som en av de stora favoriterna i ett VM-lopp över 15 kilometer.
Det skulle förvåna mig om hon inte är med hela vägen in på Lugnet, och när hon står framför oss med sina fixerade fötter, sina raka armar går det att se att hon inte slagit på sin skidmaskin riktigt än.
Det gör hon i dag, då går hon in i en zon som är sitt eget kraftfält, sin egen magnetism.
Om hon inte vinner så kommer hon i alla fall att ha gjort ett bra försök. Hon stakar ut med självförtroende och kunskap, och när ni ser de svarta strålkastarna tändas på startlinjen kan ni tänka på vad Victor Hugos allra sista ord, innan han oroligt optimistiskt gick för att få veta vad som väntade på andra sidan.
Han sa: Jag ser svart ljus.