Som en människa släppt ur fängelset
Bank: Till slut behövde derbyt lite galenskap
Supportrarna vågar knappt se på, staden vågar knappt arrangera, och till slut stod vi med spelare som knappt vågade spela.
Roma–Lazio behövde lite galenskap.
De fick Federico Balzaretti.
Det har gått ett par månader sedan senast.
Förra derbyt var en cupfinal, en sista livlina på väg in i sommaren, och när vi gick till Olimpico haglade rapporterna in om beslagtagna yxor, upphittade knivar och mordhotade spelare. Den matchen handlade om att rädda de sista skärvorna av en förlorad säsong, och Lazio lyckades.
Det borde varit annorlunda i dag.
Rent logiskt stod ju mindre på spel. Lazio har börjat säsongen bra, Roma har börjat sin säsong väldigt bra. Vladimir Petkovic och Rudi Garcia kunde gå in i ett derby med ett visst lugn.
Om det nu fanns lugna derbyn.
Om det nu fanns logiska derbyn.
På sätt och vis sa den här matchen mer än cupfinalen om hur laddade de här mötena är. Av alla rekord som Francesco Totti slagit håller han ju de nio derbymålen högst, helt enkelt eftersom de betyder mest.
För Lazios del är matcherna en protest och ett uppsträckt långfinger, för Roma är de en kamp för att låta bli att erkänna en motståndare och konkurrent man inte ens vill kännas vid.
En prövning för staden
För staden Rom är matcherna mest en prövning av hur tunn gränsen mellan galenskap och ordning egentligen är. Inför matchen hade borgmästaren Giuseppe Pecoraro hotat med att flytta Romderbyt från Rom om inte romarna hade vett att sköta sig.
Curva Sud öppnade med en vacker och pretentiös läktarkoreografi: ”Il mio nome è il simbolo della tua eterna sconfitta”, ”mitt namn är symbolen för ditt eviga nederlag”. Lazio kontrade med ett tomt Curva Nord och ett kärnfullt, komiskt meddelande:
”Finisco la birra e poi entro”, ”Jag ska dricka upp min öl, sen kommer jag”.
Sen började… ingenting.
Jo, vi fick se Candreva trycka ner Romas vänsterkant. Visst, vi fick se Totti ropa ”ahò!” varje gång domaren inte gav honom tillräckligt med muravstånd på en frispark. Jodå, vi såg en domare med horribel bedömningsnivå.
Men mest såg det ju ut som amerikansk fotboll.
Det var totalorganiserade, lågt spelande försvar, mot anfall som långsamt och metodiskt försökte vinna meter för meter utan att ta några risker.
Lazio spelade 4-1-4-1 med förste spelare fem meter nedanför mittlinjen, Totti vandrade djupt hem för att försöka hitta spjutsspel mot Florenzi. Men varje gång ett lag förlorade bollen – de förlorade den aldrig i fel position – så drog de ihop sig som när man droppar citron i ett nyöppnat ostron.
Det är klart att de ville vinna. Men det var underordnat att inte förlora.
För Roma var det stora problemet före paus att de aldrig hittade någon spelbredd, att ingen av ytterbackarna ville/vågade förstärka offensiven. Alltså gick allt spel genom mitten, och ofta genom långa bollar utan risk.
Lazio kom inte fram
Lazio spelade en renare kontringsfotboll, men undantaget Candrevas frisparkar så kom de aldrig riktigt fram till några situationer som ens liknade något farligt.
Inget av lagen hade ett avslut mot mål före paus.
Efter hände de små sakerna som fick stor effekt.
Lazio höll kvar i samma modell, vilket de förstås gjorde helt rätt i, men Rudi Garcia drog i de spakar han måste dra i. Hans Roma har spelat fyra ligamatcher nu, och de har fortfarande inte gjort mål före paus. De låg under med 0–1 mot Parma, hade 0–0 mot Verona och Livorno – och nu stod de med 0–0 i ett derby.
Men det var tydligt att Maicon forsade fram lite mer på sin högerkant efter paus, det var uppenbart att de försökte hjälpa Balzaretti lite mer defensivt för att han skulle kunna ta initiativ i anfallsspelet.
Små saker. Stora följder.
Det blev en lite öppnare match, det uppstod lite luckor här och var, och eftersom Roma var ett snäpp modigare fick de ett snäpp fler lägen. Lazio hade en nick i ribban (eller… det var Roma-backen Castan som nickade) och ett bra Klose-läge, men det var Roma som fick lite tryck. Totti sökte sig ut på högerkanten och hittade inspel och inlägg, han behövde bara någon som kunde trycka in dem.
Och då måste vi prata om Federico Balzaretti.
Jag älskade honom när han spelade i Palermo: hans blonda rufs, hans offensiva frejdighet, hans förakt för den ordnat lugna fotbollen, hans parisiska prima ballerina-hustru, allt. När Roma värvade honom till Zdenek Zemans galenskapsoffensiv kändes det som det perfekta äktenskapet.
Det var det inte.
Verkar ha hittat hem
Möjligen är det så att virrhjärnor har större behov av ordning än de andra, för i Rudi Garcias fotboll verkar Balzaretti hitta hem. Han har alltid varit fantastisk när han är bra, kanske är det här året då han blir okej även när han är dålig.
Han var okej i första halvlek. I andra halvlek började både han och Maicon fylla på framåt.
Och när den stora chansen väl kom hamnade den hos en skenande själ från Piemonte.
Först träffade Balzaretti stolpen med ett stenhårt skott, och ett par sekunder senare dunkade han in en Totti-lyftning med full kraft. Ciani upphävde offsiden, målet upphävde tyngdlagen.
Det var inget stort derby, det var ingen stor match, Roma vann med 2–0 efter ett sent straffmål av Ljajic, och Lazio har all rätt i världen att vara besvikna på domslut som gick emot dem.
Men Roma kunde inte bry sig mindre. De vann en match som de knappt ens vågade spela, de har vunnit alla matcher de spelat den här hösten.
Balzaretti gav dem derbyt. När han rusade ut mot Curva Sud sprang han som en människa som släppts ut ur fängelset.
Man behövde inte ens titta noga för att se att han grät som ett litet barn.