Frändén: Mourinhos gäng har det där PSG saknar
PARIS. Förra året åkte PSG till returen i London med en 3–1-ledning men utan Zlatan Ibrahimovic.
Den här gången får de åtminstone korsa Engelska kanalen utan några illusioner.
De får en fråga att ta med sig på tåget till London:
Hur svårt ska det vara att hålla nollan i Europa egentligen?
Det hade gått 90 minuter och ett gäng tilläggssekunder på Parc des Princes när läget kom. Zlatan Ibrahimovic nickade ner ett inlägg i backen med pannan, tätt intill Chelseas fenomenale målvakt Thibaut Courtois, som med viss möda nöp returen. Och så var första delen av den andra sagan mellan PSG och Chelsea all.
Laurent Blanc hade gått på före matchen om att det offensiva spelet var lika viktigt som det defensiva. Men han påpekade samtidigt att det var Chelseas bortamål, 1–3-målet förra året, som gav dem avancemanget.
Ergo: släpp inte in mål, PSG. Men gör gärna minst ett par.
Det är oklart om det var det han ville statuera med att flytta upp David Luiz från backlinjen till mittfältet, men på mitten stod Luiz när matchen blåstes igång, som vikarie för en skadad och formsvag Thiago Motta.
Utrotningshotade djur mer sannolikt...
Matchen velade i en god kvart innan hemmalaget bestämde sig och tog tag i taktpinne, notställ och partitur och stämde upp.
Att ta över en tillställning pö om pö är ju nästan aldrig en dålig idé för ett fotbollslag. Man vill egentligen bara inte ha José Mourinho på motståndarbänken. Men nu är det portugisen som bossar i Chelsea, det har knappast undgått någon, och då är given en annan.
När en halvtimme hade gått på Parc des Princes hade PSG bara låtit Chelsea komma upp i två korta kontringar och inte en enda gång blev det riktigt farligt.
Och just då kom Mourinhos motmedicin. Det var John Terry som drog igång anfallet med en boll till Gary Cahill som klackade vidare till Branislav Ivanovic och i mål.
Vi tar det igen: Terry till Cahill, klack till Ivanovic, mål.
Det fanns P15-spelare, franska före detta presidenter och utrotningshotade djur som var mer sannolika att finnas med i målprotokollet inför matchen.
Det fanns däremot inga särskilt intressanta odds på att just David Luiz skulle missa markeringen till ledningsmålet. Men nu är det som det är; i brassen värvade PSG ett charmigt krull och en svajig försvarsspelare och gav Chelsea rejäl påfyllning i klubbkassan för att smycka ut sin startelva ytterligare.
Det får fransmännen hel enkelt tugga i sig, precis som ett annat lite besvärande faktum:
PSG har inte hållit nollan på hemmaplan i en enda utslagsmatch i Champions Leauge sedan de hoppade upp i turneringen för tre år sedan.
Varenda gång man absolut inte fått släppa in mål har man alltså ändå gjort det.
Världens dyraste mittbacksbesättning
Det är ingen vidare läsning för laget med världens dyraste mittbacksbesättning.
Det är framför allt där Paris Saint-Germains primära problem i Champions League ligger.
Nu har ju det här laget styrkor framåt och en allt mer spelsugen Edinson Cavani gjorde sin mest kliniska insats på länge. 1–1-målet lyste av beslutsamhet och självförtroende och av fnurran med Zlatan Ibrahimovic syntes intet i kväll.
Jag vågar inte hoppas på att Parc des Princes hus-dj har den enorma fingertoppskänslan som krävs, men vi måste ändå dryfta saken:
Inte kan det vara en slump att målgöraren Cavani, av många sedd som årets stora fiasko och dåliga lagkamrat, fick fira sitt mål till Public Enemy’s hiphop-klassiker Harder than you think?
Chelsea? De spelade förnuftigt utan att slita ihjäl sig, de gjorde väldigt lite framåt och väldigt lite fel bakåt och 1–1 är förstås ett resultat de välkomnar. José Mourinhos gäng har det där som PSG saknar, en viss slughet som gör att man smyger fram i Europa utan att visa vad man har för kort på hand.
Nu har Chelsea ett utmärkt läge att gå vidare och PSG ett väldigt problematiskt och jag är inte säker på att det är så mycket sämre än förra året ändå.