Alfelt: Jag borde hylla Häcken…

…men det är alldeles för svårt att blunda för Malmös brister

helskärm

Om ett lag vet exakt vad som gör motståndaren farlig och ändå åker dit på just det – vem ska då hängas? Spelarna eller tränaren? De himmelsblå på planen eller Norling?

Jag borde hylla Häcken i stället men det är svårt att blunda för MFF:s brister.

helskärm

Rikard Norling försökte ta på sig en skuld efter 1–3 mot Häcken genom att säga att han kanske inte hade förvarnat sina spelare tillräckligt om hur Moestafa El Kabir rör sig och om hur Häcken kontrar så effektivt som de gör.

Ett typiskt tränarförsök att försöka mildra kommande spelarkritik i media, men varenda MFF-spelare var fullt medveten om att precis det som hände på Swedbank ­stadion var vad de kunde förvänta sig.

Och ändå bjöd de på det som de inte skulle bjuda på.

Där tycker jag att spelarna ska ha kritiken. Även om Rikard Norling hade gett dem order om att köra på framåt och pressa högt är det på planen man måste ha förmågan att tänka om när det inte fungerar och ta egna initiativ kollektivt som ett lag.

Problemet i går för MFF var däremot att Norling inte hade byggt ett fungerande lag.

Jag har kanske inte rätt, men jag försökte förgäves komma ihåg ifall Malmö någonsin ställt upp med en renodlat defensiv ­ytter eller yttre mittfältare som man gjorde i går när Erik Friberg ersatte avstängde Jiloan Hamad.

Jag kom inte på en enda och det var grymt mot Friberg som var så obekväm i sin roll att det gjorde ont att se honom försöka.

Försvann omedelbart

I de tio första anfallen försvann han omedelbart från sin kant in i den mer hemtama mitten. Han utmanade inte en enda gång och drog kanske till och med en lättnadens suck när han fick byta efter en avverkad timme.

Med tanke på att MFF de senaste åren byggt hela sitt offensiva spel på kanterna är Norlings val obegripligt eftersom innermittfältet bestod av defensive Markus Halsti och ännu inte helt rätt tajmade Simon Thern.

Malmös offensiv blev som så ofta tidigare den här säsongen en enmansshow av ­lika oberäknelige som omöjlige att samspela med Tokelo Rantie.

Återigen var det hans snabbhet och dribblingar som skapade hot. Inte ett ­anfallsspel uppbyggt av snabba kombinationer och precist passningsspel som Malmö ofta hyllats för att ha. Jag skulle vilja se det oftare än en halvtimme i någon match då och då för att riktigt tro på det som ett blivande guldspel.

Har en positiv syn

Efter paus skiftade Norling kanter för ­ytterbackarna Miiko Albornoz och Ricardinho eftersom Albornoz var den som tydligast skadats av Moestafa El Kabirs löpande in bakom Malmös backlinje.

Som om Ricardinho skulle vara en bättre defensiv back?

Norling och MFF har en positiv syn på hur man vill spela fotboll men man har ibland en övertro på förmågan att göra det.

Framförallt måste man få ordning på ­effektiviteten framåt. Rantie skapar mycket men bränner det mesta och utöver hans prestationer blir det mest slumpartade mål som Emil Forsbergs i går och Jiloan Hamads senast mot Elfsborg.

Häcken kom till Malmö med sin vanliga plan och genomförde den perfekt.

Vinna boll och snabbt förflytta den upp bakom motståndarens backlinje där jobbige El Kabir sliter sönder motståndarens ­organisation med sina löpningar.

Martin Ericsson visade att han fortfarande kan vara en briljant playmaker med perfekt avvägda instick och framspelningar. 18-årige Simon Gustafsson visade att han är ett fynd. Så ung och så enormt mogen i sitt spel. Simon värderade varenda aktion han gjorde rätt och lyckades oftast med det han skulle.

Häcken har varit årets besvikelse hittills med tanke på poängskörden men spelet är bra. Tredje målet var kanske årets snyggaste.

Ett klapp-klapp-spel Martin Ericsson till El Kabir till René Makondele som enkelt kunde slå bollen i tomt mål från någon meter med hela MFF-försvaret som bolltittande statister.