FOLKETS MÄSTARE
Bank: En unik, stor, älskvärd artist – han har aldrig varit mästare på någon annans sätt
Zlatan Ibrahimovic, 26, får Guldbollen för andra gången. Ett svårt, enkelt val.
Svårt, för Zlatan var inte alltid bäst i Sverige.
Enkelt, för han var bäst i världen.
När Roland Andersson ska berätta om den svenska modellen använder han alltid tre namn.
Han gör det för att förklara hur ett litet land långt upp i norr de senaste 30 åren kunnat spela tre finaler i Europa, ta medalj i VM och gå till slutspel i tre raka mästerskap.
”Martin Luther” står för arbetsmoral och disciplin. ”Per-Albin Hansson” står för lojalitet och folkhemsk kollektivism.
Det sista namnet är ”Cornelis Vreeswijk” och står för konstnärskap. Det står för den enskilde som går sin egen väg och, emellanåt, skiter i både Luther, Per-Albin och folkhem.
Så grattis, Cornelis.
Det blev en artist i år.
Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet delar ut Guldbollen till en spelare som bojkottat både Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet. För att han är unik, för att han är en stor och älskvärd artist, för att han är Sveriges bäste fotbollsspelare 2007.
Zlatan Ibrahimovic får Guldbollen för andra gången, han har på egen hand vänt Sverige upp och ner genom att visa att det inte alltid måste vara kollektivet som lyfter individen utan att det lika gärna kan vara tvärtom.
Hönan behöver inte komma före ägget. Per-Albin behöver inte komma före Cornelis.
Första gången jag satt ner och pratade med Zlatan Ibrahimovic pratade vi om Muhammad Ali, en av hans stora förebilder. Då var Zlatan en valpig tonårsgrabb, nu är han en fullvuxen världsstjärna, en småbarnsförälder, en tänkande lagspelare.
Lär sig att inte slåss med allt och alla
Men precis som Ali har Zlatan alltid varit en folkets mästare. Han har aldrig varit mästare på någon annans sätt.
För det har han fått lika mycket skit som kärlek. Så är det att vara stor, så är det att bryta mönster. Med tiden lär man sig att inte slåss med allt och alla, vare sig på planen eller utanför. För att det är för jobbigt, för att det kostar för mycket.
Zlatan har lärt sig, han har mognat och – det är det bästa – han är fortfarande bara 26 år. Mitt i karriären.
Det finns mycket kvar att lära sig, förädla, förbättra.
Om Zlatan Ibrahimovic lyckas finns det inget som säger att han inte blir den förste någonsin som vinner Sveriges finaste individuella pris tre gånger.
Han lärde sig saker 2007 också.
Det här var, till exempel, säsongen när vi fick se honom nicka. Vi såg honom bli mer konkret i och kring straffområdet. I världens mest taktiskt slipade liga har han gjort femton mål på 22 matcher, i världens tuffaste klubbturnering har han gjort fyra mål på sex matcher. Han har lärt sig att växa in i matcher, vilket han hade så svårt för under de tidiga utlandsåren. Och han har blivit en stor, varm ledargestalt även i omklädningsrummet ute på Appiano Gentile.
Zlatan Ibrahimovic har hittat hem i Inter.
Det märks i de varma omfamningarna med konkurrenten Suazo, i samarbetet med Maicon, i buset med Materazzi, i blickarna mellan honom och Mister Mancini.
Allt det där är bra argument, fast inte avgörande.
Juryn var enig i sitt beslut, men om ni undrar när jag bestämde mig så finns det ett väldigt enkelt svar:
I september.
Jag är glad att du finns
Det var då som Zlatan Ibrahimovic spelade karriärens bästa fotboll, när han var på en helt egen nivå i Serie A och blommade ut i Champions League. Han gjorde Det Där målet mot Sampdoria och lyckades – efterlängtat men väntat – få utlopp för all sin kapacitet även i landslaget, i en avgörande match mot Danmark.
Under de där veckorna var Zlatan Ibrahimovic sannolikt världens bäste fotbollsspelare.
Det var då han hittade den sorts flöde som Fredrik Ljungberg var i våren 2002, det var då han hittade den sorts nivå som Tomas Brolin var på när han var som bäst.
Och det var då som Artisten dribblade av en så genomsympatisk, lutheransk grovjobbarterrier som Tobias Linderoth i kampen om Guldbollen 2007.
Det här är din dag, ditt år, ditt pris, Zlatan Ibrahimovic.
Jag är väldigt glad att du finns.
Och om ni behövde ytterligare ett bevis på att 2007 var ett år för skånska tekniker som mognat, så varsågod:
Diamantbollen till Therese Sjögran.
Rätt val, det också, även om Victoria Svensson måste ha varit väldigt nära.
Therese Sjögran har å-så-länge varit den där sortens tekniker som inte tar ansvar, som försvinner ur matcher och blandar himmelskt med uselt. Inte längre. Både i allsvenskan och VM har hon varit jämn på en väldigt hög nivå. Ansvarstagande, värderande, intelligent – och dribbla kan hon ju fortfarande.