Leifby: Fuglesang fick se Dif lyfta mot sjunde himlen

Marcus Leifby

Astronauten Christer Fuglesang gästade Råsunda i går.

Han fick inte se någon utomjordiskt bra fotbollsmatch men han dansade nog moonwalk därifrån.

Efter andra raka segern är Djurgårdens kris över för den här gången.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå hur det har gått till.

Ett par minuter innan Martin Ingvarsson blåste igång ödesmötet mellan Djurgården och Syrianska lämnade Christer Fuglesang tillbaka den Dif-flagga han släpat med sig ut i kosmos under sin rymdfärd 2009.

När han en stund senare bänkade sig för att se matchinledningen önskade han nog att han stannat hemma och analyserat lite mångrus i stället.

Inledningen på matchen var snudd på bedrövlig.

Djurgårdens Sebastian Rajalaksos och Syrianskas Dinko Felics förstatouch fick bollen att se tyngdlös ut, Kebba Ceesay rörde sig som om han hade sprungit in på Råsundas gräsmatta med moonboots på fötterna och Dif-klacken lade allt sitt krut på att förödmjuka Sharbel Touma.

Det rörde honom inte i ryggen.

Han börjar ju bli van nu, det lät ju likadant förra året när han spelade... i Djurgården.

Touma har inte bara allsvenskans tajtaste shorts (i tuff konkurrens med Henrik Rydström), han har även Syrianskas känsligaste fötter.

Med hjälp av dem skapade han bortalagets bästa målchans tidigt i första halvlek.

Skänk från ovan

Pa Dembo Touray hade inga större problem att avvärja och så mycket mer än så lyckades inte Syrianska vaska fram under hela matchen.

I stället kunde Djurgården ta ledningen efter tolv minuter.

Jonson letade upp en djupledslöpande Philip Hellquist vars knälobb-avslut blev till en perfekt passning till Christer Youssef som enkelt kunde stöta in 1–0 i öppet mål.

Målet, som kändes lite som en skänk från ovan, löste en hel del knutar och efter det behövde hemmalaget aldrig känna sig speciellt hotat.

Syrianska var uddlöst samtidigt som Djurgårdens backlinje spelade enkelt och disciplinerat.

De stod upp när de skulle stå upp, föll när de skulle falla och hade därmed inga som helst problem att hålla reda på en ständigt velvänd Dinko Felic.

När Youssef sedan utnyttjade Omar Jawos nonchalanta duttande 20 minuter in i andra halvlek och tog den rakaste vägen mot mål var matchen punkterad och krisen över för den här gången.

Jag tror inte att den kommer tillbaka.

Med Magnus Pehrsson har djurgårds-spelarna inte bara fått en tydlig ledare, de har fått ett spelsystem (4–4–2) som de känner sig trygga och bekväma i och dessutom klara direktiv att spela efter.

Vässat försvarsspelet

Pehrsson har använt landslagsuppehållet till att gå tillbaka till grunderna.

Han har vässat försvarsspel, fått lagdelarna att jobba tillsammans och inte en och en för sig, övat avslut och varit noggrann i varenda liten del.

Det tog ett par veckor men nu börjar det ge resultat.

Syrianska hade bara tre avslut på mål och inte ett enda kom från något farligt läge innanför straffområdet.

Djurgården hade sju avslut på mål – och satte tre.

Och nu har de fördubblat sin poängskörd på två matcher.

Efter 4–0-segern mot IFK Göteborg senast trillade även de sista pusselbitarna på plats.

Bitarna som är så otroligt svåra att trycka in i ett lag, oavsett hur många timmar du lägger ner på en träningsplan.

Självförtroende och en tro på att det man gör faktiskt fungerar när man gör det ordentligt.

Kan klättra – med Jonson

När vi satt och väntade på att Pehrsson skulle komma till presskonferensen och ge sin syn på matchen sjöng hans lag segerramsor så att väggen höll på att rasa samman.

Den höll.

För Magnus Pehrssons och hela Djurgårdens skull hoppas jag att Mattias Jonson gör det också.

Med sin rutin och förmåga att göra alla spelare runt omkring sig bättre är han lagets viktigaste spelare.

Lyckas Jonson hålla den här formen han har hittat kan Djurgården klättra i den allsvenska tabellen.

Det kanske inte går i raketfart men...

... ett litet steg för Jonson, ett stort steg för Djurgården.