Bank: Det är här det smäller, det är nu det gäller
I fem år har tiden smalnat mot just denna dag
FALUN Stora idrottare är bra, de största är bäst när det gäller.
I fem år har tiden smalnat av mot just den här dagen för Falun, VM och Charlotte Kalla.
Det är här det smäller. Det är nu det gäller.
Klockan har väl tickat iväg ett par minuter efter elva när jag möter Charlotte Kalla i den mjölkvita fjädersnön. Hon är på väg ut för att träna sitt dagen-före-pass uppe vid Lugnet, ett stadigt steg till i den där Planen som hon följer som om hennes liv hängde på den.
Det gör det ju också, på sätt och vis.
Kallas liv är att åka skidor, att vara nära sig själv och sin natur, att försöka kontrollera sin kropp och sina förutsättningar.
Hon gillar sina rutiner, hon vet att de gör henne så bra som hon kan bli.
”Känns som en cykel”
Det har blivit småkyligt i Falun, det som var töpölar under fötterna har blivit pudertäckt is nu. Ute i spåren väntar hård snö som svarar under fötterna. Om kraften finns i benen kommer det att märkas.
Jag tycker mycket om att höra när toppidrottare försöker förklara hur det känns. Kalla är konkret, både när hon pratar och hon åker, men det finns en bild hon brukar använda och som hon återkom till igår:
– När det flyter på känns det som att det är en cykel som rullar, men det är inte jämt jag orkar hålla i det.
Det är en fin gräns. I skiathlon- loppet senast, när hon tog brons, gick det att se på henne när det inte riktigt höll längre. Therese Johaug trampade iväg uppför Mördarbacken, medan Charlottes ryggrad kröktes ett par centimeter. Huvudet föll ner en bit mot bröstkorgen, hakan föll ett par centimeter så att varggrinet syntes.
Hon höll inte, men tillräckligt för att ta en medalj.
Ett frustande fullblod
Bronset betydde mycket, men mest av allt var det ett svar hon fick. Redskapen funkar, hon kommer att vara beredd när det är hennes tur.
Det är det nu.
Det har gått fem år sedan Charlotte Kalla blev bäst i världen i Vancouver-OS, det är fem år sedan Falun fick VM, de där fem åren har smalnat in mot just den här dagen.
Kallas mästerskap, Kallas mästarprov, på Kallas distans.
– Det här är ett lopp jag sett fram emot lång tid nu, sa hon i går.
Så dags hade drottningen Marit Björgen spelat ett parti presspingis igen, utnämnt svenskan till favorit och till och med sagt att hon hoppades på ett svenskt guld. Björgen vet vad hon möter, hon vet att Kalla såg ut som ett frustande fullblod i Östersund förra helgen.
– Det var väldigt imponerande. Man har sett på Charlotte att hon känts väldigt stark och stabil, sa Emma Wikén på pressträffen i går. Men framför allt har jag sett att hon varit harmonisk och glad, den Charlotte man vill se, den man vet kan prestera på topp.
Björgen vet ju också att Östersunds-krossen som kom direkt efter höghöjdstoppning och att hon själv fått chansen att vila kroppen vaken efter misslyckandet i skiathlon.
Vad vi tror spelar ingen roll.
Vad vi vet är att Charlotte Kalla aldrig förlorat ett millopp i fristil mot Björgen om hon varit snabbare till den första mellantiden. Och det säger en hel del: Om Kalla känner att hon är stark nog för att trampa ut hårt så är hon stark nog för att slå drottningen.
Vad det skulle betyda är svårt att överdriva.
Det här är Charlottes dag...
VM är en stolthet för Falun, men det är också ett arrangemang som byggt på antingen lögner eller huvudlösa glädjekalkyler. En tävling som skulle kosta 80 miljoner gick till slut loss på nästan fyra gånger så mycket, annat har fått stå åt sidan för chansen att se stor, glädjefylld sport uppe vid Lugnet.
Det går inte att rättfärdiga det, men det går i alla fall att hoppas att de får något för pengarna.
I dag kliver Charlotte Kalla upp på cykeln och kör. Två halvmilsslingor, stora och lilla Mördarbacken, utmaningen att försöka hålla liv i benens skejtarbete hela vägen hem.
Det är Charlottes lopp, Charlottes dag. Ingen vet hur de slutar, det är själva charmen med idrott.
Allt jag vet är att det måste göra ont för den som tänkt ta dem ifrån henne.