”Ingen var mer levande än Ivan ”

”Han ville bli en legendar i klubben”

Jag läser nyhetstexterna om och om igen men vill inte ta in en enda bokstav.

Ivan Turina var en av de som jag kommit närmast i jobbet som fotbollsreporter.

Ingen var mer levande än han.

Sms-konversation i min mobil från hösten 2011:

"Grattis Ivan!"

"Tack så mycket! Två döttrar. Tia och Tara är deras namn."

"Två kommande målvakter?"

"Möjliga sportchefer."

Ivan Turina kom till Sverige för första gången den 15 maj för snart tre år sedan.

Jag var där på träningsanläggningen Karlberg i Solna.

Solen sken just den dagen, men AIK hade inlett säsongen illa och hade problem på målvaktssidan, finländske Tomi Maanoja hade inte återhämtat sig fullt ut från ett benbrott vilket resulterat i ett antal misstag under våren.

Goda råd var dyra.

En målvakt av hög klass var ett måste för att klubben inte skulle riskera att åka ur den högsta serien. 

Och där stod han, ett nära två meter långt och över hundra kilo tungt muskelpaket.

– En riktig best. Han verkar också var hyfsat skolad och har en bra fotbollsbakgrund. Det blir spännande, sa målvaktstränaren Lee Baxter, som skulle bli en av Ivans bästa vänner med tiden.

Sällan stora gester

Jag frågade Ivan om vad han trodde om AIK.

– Det verkar bra. Det är lite samma som med Dinamo (Zagreb, Ivans moderklubb), de är också mästare i sitt land. Men det verkar lugnare här. I Kroatien kan man inte gå ut när vi förlorat. Folk kommer hem till dig, bankar på din dörr. Om vi förlorar får man åka taxi till träningen, svarade han på sitt lakoniska sätt.

Ivan stressade aldrig upp sig, gjorde sällan några större gester.

Ändå så blev han en mittpunkt i de flesta sammanhang han vistades i, inte bara på planen, inte bara på grund av sin fysiska uppenbarelse.

Det var Ivan som man pratade om.

Ivan som man lyssnade till.

Ivan som bestämde.

På så sätt var ingen mer närvarande än han, ingen mer levande.

"He's the boss!" som Teteh Bangura, den förre AIK-anfallaren brukade säga.

Rent sportsligt blev Ivan precis det som AIK hoppades på, och bra mycket mer därtill. Han var en stor anledning till att klubben klarade sig kvar i allsvenskan och därefter blev ett topplag som till och med lyckades kvala in till Europa League genom bragdmatchen på bortaplan mot CSKA Moskva i höstas.

Jag var där då också.

– Det är som att ha slagit Real Madrid, skrattade Ivan när lagkompisarna dansade runt honom i omklädningsrummet i Khimkistadion.

På toppen av sin karriär

Ivan Turina, 32, stod på toppen av sin karriär.

Den hade börjat lovande med ett tidigt genombrott i Kroatien, men vägen till AIK hade varit krokig (och gått via bland annat Grekland och Polen) av olika skäl.

Nu var han lycklig, han älskade klubben, supportrarna, lagkompisarna och inte minst att bo i Stockholm med sin familj.

Sverige är fantastiskt, brukade han säga, även om han aldrig skulle lära sig att hantera "den här jävla kylan".

Vi pratade så gott som varje vecka, Ivan och jag, och han berättade ofta om sina planer för framtiden i AIK. Han var 32 men skulle fortsätta länge till, han kunde köra på i fem år till utan problem. Han ville bli en legendar i AIK trots att han egentligen var en "Dinamo man".

På ett sätt så fick han faktiskt som han ville, han fick avsluta i AIK där han för alltid kommer att vara en av de största.

Men att det skulle sluta så här är så ofattbart, inte minst för hans små döttrar och gravida hustru, att det knappt går att ta in.

Det får bara inte vara så här.

Och nu, när jag skriver det här, så märker jag att jag gråter.