Bank: Länge sen matcher vägt mer
Hur känns det att se ett jagande svenskt landslag med nya ansikten, en engagerad Zlatan Ibrahimovic och ett fungerande anfallsspel?
Vi såg i en halvtimme.
Hur känns det att se dem utan tro, utan rörelse, utan Zlatan Ibrahimovic?
Vi såg det också – och visste vi inte förr så vet vi nu hur mycket de här playoff-matcherna egentligen väger.
Ett lag med en anfallare som erövrat Paris mot ett lag med en anfallare som spelade division fyra-fotboll i Kramfors förra sommaren.
Så såg det ut på papper, och så såg det ut på gräs också.
Sverige mötte det svagaste motståndet hittills i kvalet, ett splittrat Moldavien mitt i en generationsväxling, med noll vinster på femton matcher, som inte ens hade den där enskilda inläggsfoten som lilla Liechtenstein trots allt hade att hota med.
Är det ens möjligt att imponera mot den här sortens moldavisk mediokritet?
Tja, i en halvlek gjorde Sverige i alla fall ett ärligt försök.
Jag vet inte hur vi ska värdera att Oscar Lewicki rytmstyrde spelet mot det här motståndet, jag vet inte vad det var värt att se Martin Olsson och Mikael Lustig få fritt spelrum att forsa fram längs sina kanter, eller hur mycket vikt vi ska lägga vid att John Guidetti sombrero-lyfte sig till avslut, styrde inlägg i stolpen eller jagade sig spelbar till höger och vänster, horisontellt och vertikalt.
Men jag vet i alla fall att motsatsen hade lett landslaget rakt ner i en midvintermörk fotbollsgruva.
Det var så bedövande andefattigt
Det blev inget montenegrinskt mirakel i Moskva och det hade ingen väntat sig heller, men så länge som det minimala hoppet levde så levde Sveriges spel också; fartfyllt, fantasirikt, i våg efter våg.
Längst fram surfade förstås John Guidetti från Minneberg, som gjorde ungefär samma sorts jobb som Marcus Berg har gjort i de senaste matcherna. Rörlig runt referenspunkten Ibrahimovic, hårdjobbande så länge han orkade, delaktig och… eftersom det inte finns någon bättre beskrivning av hans bidrag: Intressant.
Det finns knappt en invändning mot U21-skrikandet jag inte skriver under på, men man måste leva i en grotta för att inte förstå värdet av det, att det finns något att vara nyfiken på när ett svenskt landslag spelar fotboll.
Det är ju fortfarande roligt att se när Zlatan Ibrahimovic i skenbart offsideläge möjligen tar ner bollen med armen, gör ett missat avslut till en perfekt skottfint och rundar in ett mål.
Men så mycket mer har vi ju inte längre.
När Zlatan Ibrahimovic, 34, och Kim Källström, 33, byttes ut efter att ha spelat en kvart efter paus (oklart varför, Erik Hamrén förklarade inte riktigt varför han tog den avstängningsrisken) fick vi se den andra sidan, ett svartvitt skräckscenario för svensk fotboll.
Den avslutande halvtimmen var så bedövande andefattig att jag ett tag funderade på att be Igor Armas ta livet av mig. Guidetti tröttnade och bleknade när han inte hade någon Ibrahimovic att förhålla sig till, djupledsspelet sjönk genom marken utan Källström, och allt stelnade i en grimas av förståelig men frustrerande anti-fotboll.
Och där har ni bilden av vad playoff-matcherna kommer att handla om.
Avgör hur vi kommer se på Hamrén
– Det kommer att vara 50–50, oavsett vilka vi möter, sa Hamrén i går.
Om Sverige ställs mot Irland eller Norge, Slovenien eller Turkiet, eller någon av de mindre sannolika motståndarna i två matcher kommer det att krävas mer av dem än de visat i fyra vinstfria matcher mot Österrike och Ryssland.
Men framför allt kommer de där matcherna att avgöra hur vi ser både på framtiden och på Erik Hamréns hela tid som förbundskapten.
Om det tar stopp här kommer han att lämna som ledaren som väntade med att generationsväxla in nytt blod, och bommade ett mästerskap som var så vidöppet att Albanien, Nordirland och Wales tog sig dit. Han kommer att lämna ett lag som lutat sig mot Zlatan Ibrahimovic men misslyckats med att leda honom till ett EM på hemmaplan i Frankrike – och han kommer att tacka för sig medan förbundet räknar hålen i kassakistorna.
Det kan sluta så, men det behöver inte sluta så.
Ni vet precis hur stort avståndet är
Om Sverige krånglar sig vidare kommer Erik Hamrén att ha ett halvår på sig att utforska vad generation Guidetti går för, innan han åker till ett EM där Zlatan Ibrahimovic i säsongens sista sekunder leder sitt Sverige som mästerskapets allra största supernova.
– Skillnaden är som natt och dag, sa landslagschefen Lasse Richt i går.
Han kunde lika gärna sagt att skillnaden är som mellan första och andra halvlek mot ett mediokert Moldavien.
Ni såg, ni vet precis hur stort avståndet är.
Det var länge sedan ett svenskt landslag spelade matcher som vägt mer än de som väntar nu.