KAZIM SALA BIM!
...men den här sagan tar slut i London – inget mirakel kan rädda Fener
Chelsea erövrade östra Europa på en kvart, det finns bara två saker att tillägga.
För det första: De glömde östra London.
För det andra: De löser det i västra.
Om ni varit i Kadiköy när Fenerbahçe spelar stora matcher så vet ni hur det låter. Trummorna, sångerna, bullret som vibrerar genom kroppen redan utanför stadion, som en liten jordbävning.
I går spelade Fener en av klubbens allra största matcher någonsin, och det var inte bara marken som darrade.
De gjorde det själva också.
Sükrü Saraçoglu var så finklätt och rakryggat, där fanns en läktarkoreografi som sa allt: The rising sun over Europe. Det bortglömda Istanbul skulle äntligen in och dansa med väst, hela Europa skulle titta på sin blinda fläck.
Och jag blev så sur.
Zico har gjort många bra saker med Fener, men första halvlek mot Chelsea var ett gigantiskt misslyckande. Chelsea kom till Istanbul med varenda kort på handen; de hade spelarna, erfarenheten, snabbheten, den taktiska klokheten.
För Fener talade en enda sak: Sükrü Saraçoglu.
De sprang in med en av världens bästa klackar i ryggen, med en skrämmande kokande arena runt omkring, och de borde använt alltihop till att spela galen, pulserande, energifotboll.
Istället spelade de kontrollfotboll.
Energin de fick gratis rann av dem. Maldonado och Aurélio promenerade runt och spelade i sidled. De vikarierande ytterbackarna Vederson och Önder attackerade inte. Passningsspelet var under all kritik. Geniet Alex försvann.
Chelsea somnade in i sin arrogans
Chelsea kunde bara stå och vänta, förr eller senare fick de bollen och då anföll de utan att blotta sig ett dugg. De slog tidiga inlägg mot Drogba, eller lät två-tre spelare testa Feners mittbackar. Efter en kvart styrde Deivid in ett Malouda-inlägg i eget mål.
0–1. Feners tredje självmål i årets turnering. Game over.
Trodde jag, vilket bara bevisar att jag fortfarande inte lärt mig något om turkisk galenskap.
Fenerbahçe hittade egentligen aldrig in i matchen. De saknade kantkulsprutorna Roberto Carlos och Gökhan och fick aldrig fart på sitt kortpassningsspel. Men när Chelsea somnat av i sin arrogans så hade de ändå kvar så mycket klass att de kunde straffa pojkarna från västra London så det sjöng om det.
Vapnet? En pojke från östra London.
Det behövs inte så mycket mer än namnet för att gilla en spelare som kallas Kazim Kazim och som just djupledslöpt in ett kanonmål bakom ryggen på Carvalho och John Terry. Men Kazim Kazim bevisar att allt är möjligt på fler sätt än ett.
Hans riktiga namn är Colin Kazim-Richards, han är född och uppvuxen i Leytonstone och fostrad i Bury.
Brighton köpte loss honom för pengar som en supporter vunnit i en Coca Cola-tävling, men varken i Brighton eller Sheffield United gjorde han succé. Han åkte ur the Championship med de första och Premier League med de andra, och det retade rätt många när han stod i en tv-intervju och snackade framtid.
Hans lag var på väg i ilfart till the Championship. Kazims kommentar?
– Jag ska spela i Champions League!
Ett år senare blir han inbytt i kvartsfinalen, ordnar lite fart och rörelse i ett försiktigt lag – och skickar in 1–1 mot Chelsea. Kazim-sala-bim.
Och sedan levde de lyckl...
Nej, nu lugnar vi ner oss lite.
På tisdag går returen i London, och det lutar snarare åt ett ”snipp, snapp, snut, så var sagan slut” för Fener och Kazim.
Inte i närheten av maxnivå
Det de gjorde i går var en bragd. Själva vändningen mot urstarka Chelsea – fullbordad av ett sanslöst 2–1-skott av Deivid, rakt upp i krysset från 30 meter – var inte lika imponerande som det faktum att Fener vann utan att vara i närheten av sin maxnivå.
Mot Inter i höstas glittrade de som ett världslag. I går såg vi bara en försiktig match, 90 minuters mediokritet avbrutet av ett par stora prestationer.
På tisdag ska Fenerbahçe göra om samma sak, i London, utan Kadiköy i ryggen.
Jag tror inte ens att ett mirakel kan rädda dem vidare då.