Låt inte fotbollsdivorna lösa världsproblemen

Inte nog med att italienarna får loss sin gisslan i Irak fortare än alla andra. Kidnapparna följer ligan och fotbollsspelarna gör en insats.

Italiensk fotboll är verkligen en märklig värld. Hör och häpna:

Den 19 och 20 februari hade alla lagkaptener i Serie A och B på sig en t-tröja som det stod ”Liberate Giuliana” på sig.

Befria Giuliana. Det handlade om den kvinnliga journalisten som satt gisslan i Irak fram till i fredags.

Nu påstår Giuliana att en av hennes kidnappare visade henne bilder på Totti i sin tröja och talat om att han stordiggar Roma och Totti. Varpå Giuliana svarade: Ja, ja, men jag är ”juventina”.

Spänningen sjönk och alla kände sig som om de tillhörde en enda stor underbar fotbollsfamilj.

Frågan är om Totti skulle ha dragit på sig tröjan om han hade vetat att Giuliana var Juve-fan. Han har under alla omständigheter kommenterat händelsen. Eller rättare sagt, de som författar vad Totti ska svara på Romas hemsida, har lagt orden i munnen på honom.

”Även handlingar som kan verka banala, som att sätta på sig en T-shirt med ett visst budskap, kan överföra viktiga budskap om de utförs av framträdande personer. Jag som har varit inblandad i detta, är väldigt glad för att Giuliana har fått återse sina kära. Men jag glömmer inte familjen Caliparis stora förlust och till dem går hela min sorg över det som skett”.

Här talar en statsman, inte ”Er Pupone” från Via Vetulonia. Totti for President! Mer fotboll åt folket.

Välgörenhet på modet

Nicola Calipari var säkerhetspolisen som blev ihjälskjuten av amerikanska militärer i samband med fritagandet.

Hans trettonårige son Filippo fick den tröja som Totti bar i den olycksaliga matchen mot Juventus i lördags.

Jag vet inte riktigt varför detta stör mig, men det gör det. Det har väl med banaliseringen att göra, kan jag tro. Det är naturligtvis ingenting fel i att Totti, Del Piero och Maldini drar på sig sina politiskt korrekta t-tröjor. Men visst är det obehagligt att tragiska händelser dras ner på dokusåpanivå. Måtte vi aldrig nå ett sådant lågvattenmärke att internationell fotbolls mångmiljondivor ska lösa världsproblemen åt oss.

Men välgörenhet och politiskt engagemang är på modet i italiensk fotboll. I takt med att fotbollen mister sin strålglans som universell sport på grund av alla skandaler, försöker ”il calcio” ta igen skadan genom att visa att under den hårda ytan bultar varma, generösa hjärtan.

Klubbarna och spelarna gör onekligen mycket gott. Praktiskt taget varje lag samlar in och skänker pengar till barnsjukhus i sina respektive städer.

Många klubbar stöder idrottsaktiviteter för barn och ungdomar i u-länder och otaliga forskningsprojekt för att bekämpa sjukdomar borta och hemma.

Kort sagt, allt sådant som man en gång begabbade välgörenhetsivrande överklasstanter för, gör nu fotbollslagen.

Välgörenhetskungen själv är faktiskt Francesco Totti. Hans vitsböcker har dragit in mycket pengar till Unicef. Han stöder Roms kommuns hjälpverksamhet för ensamma och övergivna gamlingar och engagerar sig mot kvinnlig omskärelse.

Det senaste är att han ska sälja rättigheterna till sitt eget bröllop och sedan ge pengarna till välgörande ändamål.

Nu är det nämligen klart att Totti ska gifta sig med sin älskade Ilary Blasi i juni i Rom. ”Er Pupone” vill ha fem barn och den första måste vara ”maschietto”, en liten kille. De som kommer sedan kan få vara flickor också.

Ilary ler och tackar.

Romas PR-folk var tydligen inte närvarande. Uttalandet borde ha varit tillrättalagt, med tanke på den internationella kvinnodagen och engagemanget för de stympade könsorganen.

Det verkar som att Totti i synnerhet och fotbollsspelarna i allmänhet lånar sig till vilken sak det än vara må.

Men spelar det någon roll? Är inte huvudsaken att Totti & Co gör gott? Kan man begära att människor ska vara sanna i en genomfalsk värld? Antagligen inte. Konsekvensen är att engagemanget inte upplevs som genuint.

De små gesterna är lättare att tro på. Som att ge Filippo Calipari tröjan. Hoppas han är romanista.

I Roma går förresten alla böter som spelarna betalar för att de kommer för sent, uteblir från träning eller ber tränaren fara åt helvete, till välgörande ändamål.

Det gör Antonio Cassano till fotbollsvärldens odisciplinerade, ofrivilliga välgörenhetskung.

Kristina Kappelin