Där kom guldrycket – men då svek Dif-supportrarna

Lasse Sandlin

Djurgården–Örebro och BP–Elfsborg.

En oavgjord och en favoritseger.

Precis som väntat. Eller kanske inte...

Jag hade faktiskt räknat med exakt det motsatta.

Och för oss som tidigare inte tagit Djurgården på allvar, är det nog dags att göra det nu.

Det kan mycket väl ha varit guldrycket vi bevittnade på Stadion.

Ett aggressivt och fysiskt starkt Djurgården tillät aldrig Örebro att komma in i matchen, och i precis rätt ögonblick gjorde man alltså årets bästa match.

4–1 var inte i överkant, snarare i underkant.

Högt tempo med eleganta anfall och ett-tillslags-fotboll, en jätte i målet, en spelmotor i Daniel Sjölund och en Mattias Jonson som var överallt – plus att man dessutom bev bestulna på en straffspark, när Jones Kusi-Asare fälldes i straffområdet, när matchen fortfarande levde och det bara stod 2–1.

För att först som sist klara ut grubblerierna/snubblerierna i ingressen: när jag häromdagen spelade mej igenom allsvenskans fyra sista omgångar hade jag oavgjort på Djurgårn–ÖSK och seger för Elfsborg mot Brommapojkarna.

Vilket då till slut gav en tabell med Elfsborg som mästare på 45 poäng och Djurgården som femma på 43 poäng.

Nu blir det – tvärtom.

Djurgården vinner på 45, AIK och Kalmar på 44 slåss om andraplatsen, Elfsborg och Hammarby på 43 fightas om den fjäreplats som märkligt nog ger bronsmedaljer.

IFK Göteborg? Dom tror jag inte tar många fler poäng...

Inte en sensation

Med fem oavgjorda i rad – nio totalt i serien – har i alla fall mästarna Elfsborg spelat bort sin guldchans och får nu helt koncentrera sig på Uefacupen och nästa veckas returmöte med Dinamo Bukarest.

Att Djurgården besegrade Örebro var knappast någon sensation. Varken med tabellen eller historien som bakgrund.

ÖSK har inte vunnit på Stadion sedan 1999, 1–0, och av numera totalt 22 möten i Torben Gruts arena har ÖSK bara vunnit fem.

Djurgården har i år fått kritik för att man är en främlingslegion, och mot ÖSK var hela nio av de 14 spelare som användes icke-svenskar: tre finländare, två brassar, en gambian, en sydafrikan, en tysk och en schweizisk italienare.

I dessa siffror finns inget positivt för svensk fotboll, utan det får vi möjligen istället söka i att det var Djurgårdens svenskar som gjorde alla målen på Stadion; förutom Quirinos 4–1

efter Mattias Jonsons och Daniel Sjölunds vackra förarbete och snett-inåt-bakåt-pass från kortlinjen.

I övrigt:

1–0 Johan Arneng, moderklubb Oddevold, snygg nickskarv, Johans första mål i år;

2–0 Mattias Jonson, IFK Kumla, sen en ÖSK-back svarat för dagens bjudning;

2–1 självmål av Markus Johannesson, Rölanda IF, på ex-blåranden Abgar Barsoms perfekt skruvade bananinlägg (trots att bollen aldrig nådde RÄTT adress...);

3–1 Jones Kusi-Asare, Vasalund, som pricksköt med pannan på Mattias Jonsons mästerliga inlägg – nästan med ryggen mot målet.

Det är riktigt roligt att se Djurgården, när man spelar som dessa regniga lördag.

Något tjusarväder var det alltså inte i Stockholm, även om solen som alltid sken; bakom molnen.

Årets sämsta publiksiffra

Vädret kan givetvis vara en rimlig förklaring till att det inte kom fler åskådare än 9 311.

Men nog är det väl ändå märkligt att Djurgården – ”Stockholms Stolthet” och ”Stockholm tillhör oss” och allt vad man kallat och kallar sig – noterar årets sämsta publiksiffra, när det onekligen doftar SM-guld om anrättningen.

De stora segersiffrorna innebär troligen också, att Djurgården denna omgång plockar in lite av IFK Göteborgs försprång i målskillnad; Blåvitt har (med Hammarby hemma på måndag) + 14 – Djurgården har numera + 13.

Närmast väntar Gefle borta nästa söndag.

På konstgräs och utan de båda avstängda Mattias Jonson och Aki Riihilahti.

Med en enda förlust på de 13 senaste matcherna är detta inget som skrämmer djurgårdare.