Rydström: ”Varnades för att det var jag”
Publicerad 2014-05-09
Vi hade vunnit matchen, men jag kunde inte glädjas fullt ut.
Martin Ingvarsson hade delat ut en varning till mig och jag var nu avstängd i nästa match.
En synnerligen billig varning.
Så jag sökte upp Martin Ingvarsson efter slutsignalen. Jag var bara tvungen att konfrontera honom. Jag klev in i domarnas omklädningsrum, sa inte ens ”hej” innan jag vräkte ur mig ”varför varnade du mig i dag?”.
– Jag har väldigt svårt för dig, Rydström, svarade Martin Ingvarsson.
Jag stannade en bra stund inne hos Martin Ingvarsson.
Jag var inte – tro det eller ej – helt utan självinsikt.
Jag visste ju hur jag var ute på planen.
Jag kunde diskutera situationer i matchen oupphörligt med domaren. Även om jag inte fick några svar. Men ändå kräva logiska och adekvata repliker. Jag kunde få utbrott, jag kunde gestikulera och jag kunde jämföra situationer matchen igenom; ”I början av matchen blåste du frispark när en av våra spelare glidtacklade eftersom du tyckte att det var farligt spel, men nu glidtacklade en av deras spelare på exakt samma sätt och nu blåste du inte, va, va, va, hur kommer det sig, svara!”.
Jag fick erkänna för Martin Ingvarsson att jag måste vara en jobbig jävel att döma. Han nickade. Och han erkände i sin tur att han inte alltid varit objektiv inför mig. Att han låtit tidigare erfarenheter färga nuet. Och så ska det inte vara, sa han.
Vi kom överens om att anstränga oss båda två. Jag från mitt håll och Ingvarsson från sitt håll.
Efter den matchen var det aldrig några problem.
Och jag uppskattade verkligen Martin Ingvarsson ärlighet.
För det är klart att domarna påverkas av tidigare erfarenheter. Det är klart att de påverkas av vad andra domare säger till dem om vissa spelare.
Och jag vet att jag var en sådan som domarkåren pratade om.
När andra spelare kunde tjafsa och bråka med domaren i en hel match utan att bli varnade kunde jag få gult kort vid min första protest. För att jag var den jag var.
Jag förstod ju att det var på det sättet, men accepterade det inte.
Satte press på domaren
Men varför lägga energi på domarna, tänker du?
För att det finns ett utrymme att tillskansa sig. Jag märkte det så tydligt under 2004. Niclas Alexandersson i Blåvitt satte press på domaren i varje situation och såg till att alla tveksamma domslut gick i IFK Göteborgs favör. Så ville jag också göra.
Till en början var jag inte lika skicklig som Alexandersson, jag blev många gånger för arg och det blev kontraproduktivt, men de sista säsongerna hade jag en bättre balans.
Men att tjafsa med domarna tar ju bara energi, tänker du?
Tvärtom. Det alstrar energi. Det är en missuppfattning att det finns en konstant mängd energi i kroppen. Att tjafsa med domaren kan ju snarare öka på mängden. Adrenalin frigörs, börjar flöda och ger kraft.
Och domarna skulle ju veta att om de tog för många dåliga beslut som påverkade Kalmar FF negativt, ja, då skulle Rydström vara som en igel på dem. Kanske fick det dem att – omedvetet – låta det tveksamma glida över till vår fördel.
Men varför klaga på domarna, de gör ju sitt bästa?
Tja, vem gör inte sitt bästa? Vi spelare blir ändå betygsatta, kritiserade och hånade. Och till skillnad från oss spelare är domarna i en maktposition. Domarens dåliga beslut påverkas oss. Men ett felpass från mig påverkar inte domaren. Inte mer än att han kanske får springa några extra meter.
Bättre atmosfär på planen
Och den där maktpositionen gör det så viktigt att domarna tillåter att man som spelare blir frustrerad och arg och inte direkt viftar med korten. Vi vill givetvis att de dömer rätt. Men viktigast av allt är att de kan hantera våra reaktioner, att de är skickliga i det sociala spelet.
Bosse Karlsson och domarkåren har jobbat hårt med att förbättra den biten. Vilket har gjort att det är mycket bättre atmosfär på planen numera. Och så finns det en ny generation domare som generellt är bättre på att hantera snacket.
Som bröderna Strömbergsson. De har ju kunnat idiotförklara saker jag sagt i stundens hetta. Bett mig hålla käften. Men inte varnat mig för det.
Och med facit i hand, jag hade nog gjort mig förtjänt av det. Att få höra att jag skulle hålla käften.