Det ska hända mycket än – men just nu finns det mycket tro på Råsunda

Simon Bank

Simon Bank: I går AIK ut i omkörningsfilen och tutade

Vi skippar spekulationerna och går direkt på vad vi ser med blotta ögat.

Ni vet, det där stora, svarta, högljudda som närmar sig i backspegeln.

AIK har precis trampat gasen i botten.

Det kan gå fort nu.

På alla olika sätt.

Den som slog sig ner på Råsunda mellan fem och sju igår – vi var 23 000 – hann med väldigt mycket på två timmar. Tre årstiders väder, anfallsspel i raketfart och ett himmelsblått spektakel som begravde sig självt mer effektivt än någonsin.

Malmö FF var lite av ett test för AIK:s gulddrömmar. Inte för poängens skull, utan mer för att det sa något om vad fyra ganska billiga vinster (ett formsvagt HIF, Gefle, BP, Örebro) egentligen var värda.

Vi kan slå fast det nu: AIK har hittat hem.

I en cupfinal – det var vad det var igår – sprang de rakt över Malmö FF.

Det var snabbt gjort.

Hade funkat tidigare i år

Sören Åkeby har gjort sina misstag i år, men det är inte särskilt ofta som de blir avslöjade så obarmhärtigt som på Råsunda.

Alla vet att AIK sällan anfaller med tidiga bollar på anfallare bakom backlinjen, så Åkeby sa åt sin backlinje att ligga högt för att trycka ihop utrymmet runt AIK:s centrala mittfältare.

För några månader sedan hade det fungerat, då var AIK:s mittfältare så defensivt nervösa att de inte vågade sticka framåt. I går blev det ett grandiost taktiskt fiasko av alltihop.

MFF var inte vasst nog för att få grepp om bollen på mitten. De ville pressa, men det fanns ingen specifik tanke eller riktning i den pressen. Och när AIK fick tag på bollen hittade de lik förbannat små och stora trianglar, innan Kenny Pavey plötsligt rusade i djupled och skar sår stora som kontinenter i en himmelsblå backlinje som stod och spanade efter anfallare.

Årets vackraste

Första målet var ett av årets vackraste på Råsunda. En tekniskt och tankemässigt perfekt crossboll från Daniel Tjernström till Pavey, ett tjusigt inlägg – och eftersom Jon Inge Höiland var lika betagen som alla andra så glömde han bort Wilton Figueiredo.

Fem minuter senare var det 2–0, efter en Pavey-löpning till som ingen hade koll på. Vill man vara snäll mot Malmö kan man säga att de kunde gjort fem mål igår (vilket är sant). Vill man vara elak kan man säga att de kunde släppt in åtta (vilket också är sant).

Dixons psykopattacklingar

MFF:s anfallare klarar inte att hålla i boll, det finns fortfarande ingen som helst fart i djupledsspelet, och när Jimmy Dixon skulle visa lite jävlaranamma så visade han det bara med psykopattacklingar som borde gett rött kort.

Malmö FF får bygga om igen.

AIK rusar vidare.

Jag skrev i går att ”serien kommer att vinnas av det lag som klarar att sätta ihop en svit, de som hittar in i ett flöde och börjar tro på det”.

Det ska hända mycket i allsvenskan än, men just nu finns det så mycket tro på Råsunda att det bara är en tidsfråga innan AIK:are börjar tala tungomål. Eller, när jag tänker på det gör ju Rikard Norling redan nåt åt det hållet.

AIK har högst fart av alla lag i toppen. Både när det gäller att samla poäng och att spela fotboll. De har inte riktigt samma rasande ytterbacksspel som i fjol, men å andra sidan har de Iván Obolo som jagar och stressar och springer tills någon talar om för honom att han är trött. De har en hemmapublik som kan vinna matcher åt dem, och de har äntligen fått tillbaka Wilton Figueiredo i rollen som Wilton Figueiredo.

Det finns defensiva problem

Låter det som att AIK kan köra om alla på upploppet?

Det kan de.

Men de defensiva problemen finns kvar, backlinjen är svag i en-mot-en-lägen och mot bättre lag kommer de att få det jobbigt.

De närmaste tre omgångarna spelar AIK mot Hammarby, Halmstad och Djurgården.

I går gick de ut i omkörningsfilen och tutade.