Laul: Dif frångick 4–3–3 – det blev ett segervapen

Robert Laul

Efter krismöten och omöbleringar i startelvan behöver Djurgården bara prata om två saker på dagens matchgenomgång:

Sebastian Rajalaksos 1–0-mål samt andra halvlek då Zoran och Andrée smög ifrån 4–3–3.

helskärm

Gais tränare Alexander Axén pratade efteråt om besvikelse över förlusten och att Gais släppt in ”två skitmål”. Jag hoppas att Zoran Lukic och Andrée Jeglertz gör en annan analys. Det för Djurgården så viktiga 1–0 var inget skitmål.

Visserligen bröt Djurgården högt och Gais högerback Mikael Dahlgren kom fel i position vilket gav Hrvoje Milic det nödvändiga utrymmet att ta med sig bollen in i straffområdet och skicka den hårt mot första stolpen. Men samtidigt stormade fyra lagkamrater mot mål och efter två försök låg den i nät. Fotbollslag som stormar in i straffområdet med fem spelare kommer att skapa chanser och för eller senare göra mål. Eftersom Djurgården bara gjort fyra stycken totalt borde Rajalaksos 1–0 rulla på storbildsskärmar över hela Östermalm fram till nästa match. Sådan hunger har saknats i tidigare matcher.

En annan trygghet

Minst lika viktig var den taktiska korrigering som gjordes under pausvilan. I första halvlek kom Gais till frilägen bakom Djurgårdens mittbackspar fyra gånger. Fotbollslag som släpper till fyra frilägen under en halvlek får chanser emot sig och släpper för eller senare in mål. Gais kom på ett skickligt volleyskott av Wanderson efter en frilägesretur.

I andra halvlek smög Djurgården ifrån 4–3–3 för att i stället spela med två sittande mittfältare (Dahlberg/Johannesson), nedhissade yttrar, Komac däremellan, Sebastian Rajalakso ensam längst fram och en centrerad fyrbackslinje. Då skapade Gais knappt en målchans bortsett från Wandersons fina frispark.

Med dessa mer defensiva utgångspositioner fick Djurgården en annan trygghet men skapade fortfarande chanser framåt – snabbhet är nämligen den främsta och möjligen enda gemensamma spetskvalitet för de offensiva spelartyperna.

Djurgården har i dag inte materialet att vara ett spelförande 4–3–3-lag, däremot lär poängen trilla in då och då om fokus är att vara ett hårt krigande omställningslag tack vare den snabbhet som finns i truppen.

Matchen då? På det hela taget ganska underhållande mellan två lag från tabellens undre halva.

Gais matchplan handlade om att hålla nere tempot, taktiken fungerade som tur var bara i elva minuter, sedan tvingades även göteborgarna att anfalla och skapade tillräckligt med chanser för att lämna Stadion med både en och tre poäng. Men effektiviteten saknades, av åtta avslut på mål gick bara ett in.

Orange tröjor räcker inte

Det ska poängteras att det var inte Oskar Wahlströms förtjänst. Kanske dags för sportchefen Göran Aral att rikta blickarna mot FC Köpenhamns avbytarbänk? Om nu inte ”Gambias nationalidol” skulle hitta självförtroendet igen (Dembo presenteras så i det officiella matchprogrammet).

Zoran Lukics agerande känns fortfarande mest som en belastning för föreningen. Dessutom undrar jag hur det står till med hans fotbollsöga. Enligt Zoran fanns ingen ersättare i truppen för skadade Johan Oremo. Sebastian Rajalakso har samma löpkapacitet om inte större, han är tyngre att flytta på och bekvämare med bollen. Rajalakso är inte heller stöpt att spela ensam anfallare, men han verkar i alla fall tycka det är kul att spela boll, oavsett vilken position han placeras på. Det måste vara mer inspirerande för lagkamraterna att skicka bollar på Rajalakso än mot Oremos gamnacke.

Gais har släppt in tolv mål på sju matcher, det håller inte att skylla på skitmål även om nu Boyd Mwilas 2–0 var just ett sådant. Men Gais drog bara på sig en enda frispark i första halvlek enligt statistiken, lite ondare ska det väl göra att möta ett allsvenskt lag? Det räcker inte att skrämmas med orange tröjor.