En förkrossad Lavogez blev världens ensammaste människa
MONTREAL. Att rulla ut världens bästa fotbollslag var en baggis, men sedan hade Frankrike halva jobbet kvar.
Slå Tyskland på straffar?
Nej, någon gräns finns det även för revolutioner.
När Frankrike skulle gå ut för att möta Tyskland i VM-kvartsfinal slog l’Équipe fast vad det handlade om redan på förstasidan:
Pour changer l’histoire! För att förändra historien!
Och ja, det är fullt möjligt att de skrev historia i Montreals olympiastadion i natt. Jag vet inte riktigt, det gick så snabbt i början att det var svårt att hänga med.
Damfotbollen har inte gått framåt – den har sprungit.
Här finns nu en fransk fotbollsgeneration som formats i utvecklande akademimiljöer och professionella klubbar. De har tekniken, intelligensen och hastigheten.
De hade bara ett tyskkomplex att göra upp med.
En bild: 2002 hölls U19-EM i Sverige, tyskorna körde över Frankrike med 3–1 i finalen och efteråt samlades ett stukat franskt lag i vip-avdelningen på Olympia. De var trötta, de var deppiga, och när de tittade ner mot planen såg de ombytta tyska spelare som rörde sig i bekanta mönster.
Vad de gjorde? De låtsades göra finalmålen en gång till.
I Montreal skulle alltså elva franska spelare försöka göra vad inga franska spelare gjort på 57 år: Slå ett tyskt lag i slutspel i en stor turnering.
Historia? Tja, jag skulle i alla fall vilja slå fast att den första halvleken här var den bästa ett damlandslag någonsin spelat mot starkt motstånd.
Frankrike var välorganiserat, tekniskt överlägset, taktiskt kompakt och solidariskt i presspelet. De ritade passningstrianglar i fart och hittade luckor där de fanns mot tyskor som fick ägna sig åt att sparka ner allt som rörde sig.
Efter en kvart skiftade ytterbackarna kant för att få in lill-Lahm Leonie Maier mot Thomis, men efter att Thomis vunnit tio meter på en tjugometers löpduell bytte de tillbaka igen. Va va voom.
Grundstabila nog för att inte rasa ihop
Tyskland klarade inte att spela sig igenom pressen, de fick söka längre spel mot centertanken Sasic i ytterzonerna, men även om de fick fjorton förstahalvleksavslut mot sig var de likafullt grundstabila nog för att inte rasa ihop och tappa in två, tre mål.
Silvia Neid stod vid sidan och såg ett lag som inte var spelskickligt nog för att kunna använda farten hos Anja Mittag, och var stark nog att ta följderna av det.
I paus plockade hon av skyttedrottnings-Mittag och satte in Dzsenifer Marozsán istället. Coachning med integritet, intelligens.
Med en mötande Marozsán fick Tyskland bättre möjligheter att etablera anfall, och Frankrike fick spela mer kontringsfotboll. Tyskland var bättre, de tryckte sig allt närmare.
De hade 57 års överlägsenhet som talade för dem.
Frankrike? De hade en brud som aldrig brytt sig om att vara i underläge.
Om ni inte känner till Louisa Nécibs historia så är det värt att påminna om den.
Hon är alltså född i samma del av Marseille som Zinedine Zidane (hon håller fortfarande på OM), hennes föräldrar är från Algeriet som Zidanes, hon spelar fotboll med samma sorts rakryggade elegans som Zidane och hon har samma sorts svårbestämda blygarrogans som Zidane.
Hennes största idol heter Zidane, och hon kallas ”Titou”.
När matchen skiftat ansikte och Tyskland börjat trycka ner Frankrike slog Jessica Houara ett långt uppspel som till slut landade hos Nécib, det var hennes sjätte avslut i matchen och den här gången drog hon till direkt. Bollen gick via PSG-Annike Krahn och in vid vänstra stolpen. 1–0, Titou.
Les Bleues hade gjort upp med Tyskland, nu var det bara komplexen kvar.
Det var värre.
”Tyskland” rimmar på ”trauma” och ”straffar”
Philippe Bergeroo var reservmålvakt när Frankrike förlorade VM-semifinalen mot Västtyskland 1986, han har levt ett fotbollsliv med ett komplex där ”Tyskland” rimmar på ”trauma” och ”straffar”. Nu valde han att försöka backa in i mål, bytte ut Thomis och säkrade hemåt.
Silvia Neid hade spelat ut sina taktiska kort, och gjort det bra. Med sju minuter kvar fick
Tyskland en extrembillig handsstraff, och det var självklart vem som skulle slå den:
Den fransktalande Celia Sasic, med en fransk mamma och franskt medborgarskap fram till 2004.
Tyskland hade kvitterat Frankrikes förstahalvlek, till slut hade de kvitterat ledningsmålet också.
Vi fick blod (Hamraoui, armbågad över näsan), vi fick svett (Maier sprang i 120 minuter), vi fick skador (Behringer haltade sig igenom förlängningen), vi fick precis allt man kan begära av en fotbollsmatch.
Till slut fick vi tårar också.
Den rutinerade Gaëtane Thiney – uppskattad expertkommentator i fransk tv när hon inte spelar fotboll – missade öppet mål från två meter och skickade matchen till straffar.
Frankrike må ha närmat sig de senaste åren, de må ha rullat ut Tyskland i en enorm halvlek, men nu stod de där från elva meter och såg Horst Hrubesch, Harald Schumacher och Pierre Littbarski ställa sig i målet bredvid Nadine Angerer.
Nio straffar gick i mål, innan en tårögt förkrossad Claire Lavogez blev världens ensammaste människa.
Tyskland är i semifinal, Nadine Angerer dansar vidare och 57 år kommer att bli 58. Men om Les Bleues ville vinna fransmännens sympati så kunde de faktiskt inte gjort det bättre än så här.