Moström skriver fotbollshistoria

Historisk som första kvinna att få prestigefulla priset

Patrik Brenning

Le Tissier, Maldini, Maier, Puyol, McNeill och Malin Moström.

I helgen blir svenskan historisk som första kvinna att tilldelas priset One Club.

Det blir ytterligare ett litet steg i damfotbollens utveckling men det är en process som enligt Moström fortfarande går alldeles för sakta.

– Spelarna kan inte göra mer än de gör men det kommer aldrig bli jämlikt vad det verkar.

Till vardags jobbar Malin Moström i dag med ekonomisk förvaltning och fotbollen, med 113 landskamper, sex SM-guld och två segrar i Champions League, har 43-åringen sedan länge lämnat bakom sig, Men i helgen väntar en kort återkomst till sporten.

Spanska ligalaget Athletic Club Bilbaos eget pris One Club Man Award förvandlas då till One Club Woman Award för första gången sedan titeln instiftades 2015.

– Det är självklart att ta emot det när de väl ska ge det till en kvinnlig fotbollsspelare också, det är jätteroligt. Det skulle de kanske gjort från början, säger Moström.

”Fin inställning att ha i en förening”

Redan på onsdagen åker Malin Moström med familj till Bilbao för att sedan ta emot trofén på innerplan i samband med att Athletic Clubs herrlag möter Alavés på lördag. Priset, som går till en framstående spelare som bara representerat en klubb i sin karriär och står för grundvärdena lojalitet, hängivenhet, ansvar, sportslighet och respekt, har tidigare tilldelats Matt Le Tissier, Paolo Maldini, Sepp Maier, Carles Puyol och precis bortgångne Billy McNeill.

– Det är en fin skara och en stor ära. Sedan tycker jag att hela bakgrunden, att du ska ha spelat i en och samma klubb, är fin att ha som inställning i en förening. Att man tar hand om och värnar om spelarna man har i sin närhet. Det genomsyrar många idrotter i dag att det är lättare att ta in spelare utifrån som man tror ska höja kvalitén istället för att ta ett steg tillbaka och fundera på vad man har runtomkring sig.

Malin Moström förblev Umeå IK trogen hela sin elitkarriär, från 1995 till 2007. Detta var samtidigt en tid när allsvenskan var den ledande serien i Europa och Umeå IK kanske hela världens främsta lag.

– Det är jättesvårt att säga om jag hade gjort samma sak om det var i dag men jag är väldigt hemkär. Om vi hade haft det vi hade då i dag hade jag nog haft svårt att röra på mig. Men allt beror på vilka förutsättningar som finns. Jag tyckte det var viktigt att få tillhöra en klubb som hela tiden satte spelaren i första rummet och försökte skapa ännu bättre förutsättningar. Då fanns det inget annat alternativ för mig.

”Måste göra något banbrytande”

Nu har allsvenskan tappat i internationell konkurrenskraft men fotbollen i stort tagit stora steg framåt på damsidan.

– Det är en naturlig utveckling som sker nu men det går alldeles för sakta för kvinnlig idrott överhuvudtaget.

Vad kan man göra för att accelerera utvecklingen?

– Det är den ständiga frågan men man kan inte göra så mycket mer än att hela tiden påtala det och försöka ställa krav. Det är väldigt konstigt att vi fortfarande har den här diskussionen hela tiden, och att det är såpass stora skillnader. Det kommer aldrig bli jämlikt verkar det som men man måste ändå göra något banbrytande och verkligen sätta sig ner och fundera på varför det är sådana skillnader inom idrotten.

Vem behöver gå i första ledet?

– Det är nog alla, men på något sätt kan inte de som utövar göra mer än de gör. De påtalar det, tränar lika mycket som herrarna och lägger ner precis lika mycket tid. Det måste komma från andra hållet, att folk blir villiga att verkligen ge dem vad de förtjänar för det jobb de lägger ner. Det är ju jättekonstigt egentligen, varför ska två anställda ha olika förutsättningar bara för att de har olika kön? Det känns väldigt märkligt.

Vad säger du till de som talar om marknadskrafter och att herrarna drar in mer pengar?

– Så är det ju, och det är vad de lutar sig mot hela tiden. Men skillnaderna är för stora.

På lördag är det Malin Moström som bär sporten ytterligare några historiska kliv framåt när hon sätter skorna på San Mamés gräsmatta. Vid sin sida kommer hon ha mannen Jesper Jäger och parets två döttrar, åtta och elva år gamla.

– De tycker att det ska bli jättespännande att följa med så det ska bli väldigt roligt.

Förstår de att deras mamma är en fotbollslegendar?

– Legendar vet jag inte...

Det får man väl ändå säga, om inte annat i och med det här priset?

– Jo, kanske det. Och det har de nog fått berättat för sig. Kanske inte av mig men de har förstått att jag har hållit på med fotboll i alla fall.