Bohman: ”Han är en diamant, AIK”

Per Bohman

helskärm

Sportbladets Per Bohman följde AIK-Östersund (2–0) på plats. Här summerar han sina intryck i fem punkter.

1. 5-3-2 mot 5-3-2

Det går aldrig att på förhand räkna ut hur lurige Graham Potters ÖFK ska ställa upp. Den innovative engelsmannens (och hans spelares) adelsmärke är flexibiliteten, vilket gör det till ett litet nöje att under matchens första minuter lägga pusslet som är Östersunds intrikata laguppställning.

Mot AIK valde Potter att spegla AIK:s 5-3-2 med ett 5-3-2 (vilket finns i deras repertoar sedan tidigare), och det skapade ganska intressant matchbild.

2. Kvalitetsskillnaden uppenbar

ÖFK:s taktik fungerade väl... okej första 45 minuterna. De båda lagens wingbacks slog ut varandra (Daniel Sundgren var särskilt blek), och det traditionella kantspelet såg vi inte mycket av i den första halvleken.

Samtidigt hade AIK, med all rätt, stor respekt för ÖFK:s bollrullande centrala spelare i Alex Dyer, Brwa Nouri och Curtis Edwards. Det ledde till att hemmalaget förhöll sig passiva i presspelet, överlät bollinnehavet till historiens mest kontinentala norrlänningar och satsade hårt på snabba spelvändningar.

Ett stundtals omständligt ÖFK fick sällan till några riktiga chanser, men AIK såg i sin tur sylvassa ut varje gång överlägsne Chinedu Obasi skarvade bollen vidare till framrusande lagkamrater. Det blev ofta man mot man i ÖFK:s försvarsspel, och det är en viss kvalitetsskillnad när förvisso härligt rivige publiraren Douglas Bergqvist ska försöka hålla koll på världsvane Chinedu Obasi. Det är också därför AIK gick vinnande ur den här matchen.

3. Två stjärnor och en underskattad länkspelare

Chinedu Obasi är en av seriens tre bästa spelare. Alexander Isak är utan tvekan allsvenskans största talang. Men det var en underskattad, ofta kritiserad, grovjobbare som såg till att samarbetet mellan de båda anfallsstjärnorna var välsmort i den första halvleken. Johan Blomberg gör en del misstag under matcherna, men det beror mest på att han gör så väldigt mycket. 29-åringen är helt enkelt en doer på planen. Lundapågen sliter hårdast i presspelet samtidigt som han mot ÖFK var den som hela tiden lekfullt länkade samman mittfältet med Obasi och Isak. Att han inte mäktat med ett enda mål den här säsongen är naturligtvis ett personligt misslyckande, och Blomberg är ingen spelare som folk febrigt söker efter på Youtube, men han excellerar i stället som lagspelare.

4. Intetsägande efter paus, AIK

I den andra halvleken var AIK precis så intetsägande om de emellanåt är hemma på Friends Arena.

AIK sjönk märkligt djupt samtidigt och hade ett obefintligt presspel samtidigt som den första halvlekens pigga spelvändningar i stort sett försvann. Då blir det sammantagna intrycket av insatsen: en slapp bevakning av en länge bräcklig ledning. Östersund dominerade i stort sett efter paus och hade lätt kunnat kvittera om det spelskickliga gänget inte varit så parodiskt uddlösa i straffområdet.

5. Diamanten i defensiven

I skymundan av Isak-succé och den aldrig sinande Obasi-briljansen är det unge Sauli Väisänen som i skymundan imponerat mest under hösten. Det som gör honom till ett tacksamt inslag i trebackslinjen är att han faktiskt bidrar med offensiva egenskaper som Per Karlsson och Nils-Eric Johansson saknar. Finländaren är mjuk i bollrörelserna och verkar njuta av att hamna i riskfyllda situationer som mittback. Det löser han med en elegant touch, rapp direktpass, svår överstegsfint eller svepande djupledsboll.

22-åringen är avgörande för den ramstarka defensiv som Rikard Norling så förtjänstfullt stadgat upp sedan han tog över AIK.