Nu talar allt för Sir Alex gäng – men skyll inte på Kim Källström
LYON. Stade de Gerland suckar efter en ny missad chans, frågan är om om Lyon någonsin kan erövra Europa.
Jag tror det, men det kvittar.
Det intressanta är vad Karim Benzema, 20, tror.
Före matchen vecklade Virage Nord ut en lång banderoll med texten ”Ce soir le diable est rouge et bleu”, ”i kväll är djävulen röd och blå”.
Två timmar senare kunde jag slänga en blick på Alex Fergusons färggranna, skotska nos och konstatera att det stämde.
Den gamle rödnosen kan fortfarande ställa till med jävelskap.
Sir Alex skickade in Nani, Carrick och Tévez, fick till ett sent tryck och ett mål som väger tungt som bly.
Vad Olympique Lyonnais väger är en helt annan fråga.
När jag skrev att stadion suckade var det bara delvis sant.
Det lät mer som en liten pust när Tévez skickade in 1–1 med tre minuter kvar. En ryckning på axlarna, ett avbrott innan sången tog fart igen.
Om man vill kan man se det som en styrka. Om man vill kan man se det som ett bevis på att normaltillståndet i OL fortfarande är att tappa greppet i slutminuterna mot klubbar som Manchester United.
Milan eller Real Madrid skulle beställa in elva shots cyankalium vid blotta tanken på att tappa en match så här, men Lyon jobbar vidare.
Man är ju inte större, inte mer erfaren, inte starkare.
Inte än.
Jean-Michel Aulas, presidenten som var revolutionär socialist -68, är fotbollsvärldens skickligaste kapitalist.
Bordeaux-boven Claude Bez och Marseille-gangstern Bernard Tapie tafsade på det idealistiska i den franska fotbollen på 90-talet, men det är Aulas som dragit ur proppen.
Hans klubb är de senaste tio årens största framgångssaga i fotbollsvärlden. Är det inte börsintroduktion så är det ungdomssatsning och sportsliga framgångar, eller merchandise och en ny jättearena.
Det enda som fattas är riktiga superstjärnor, sådana som kan ta OL nästa steg och låta dem utmana de allra största.
Såg ni matchen i går... eller, stryk det. Om ni sett n å g o n match med Lyon de senaste två åren så har ni sett var den där stjärnan finns.
Han heter Karim Benzema, är 20 år och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar – men han kan vara bäst i världen om ett par år.
Lyons stora utmaning är att behålla Benzema – och Hatem Ben Arfa – tills dess. För att göra det måste Lyon övertyga honom om att de kan bli bäst.
Karim bär Lyons drömmar
Det gör man under kvällar som den här.
Manchester United har ju varit på Ben Arfa lite i vinter, Aulas lär ha svarat som Aulas brukar svara:
– Visst. Ge mig Cristiano Ronaldo plus cash i utbyte, så kan vi prata.
Men snack räcker inte.
Hatem och Karim är de som bär drömmarna, och OL måste visa att de är värda deras förtroende.
Så, hur mycket visade Lyon i går?
En hel del, faktiskt.
De ställde upp på samma sätt som United, med en variant av 4-1-2-3. Toulalan och Hargreaves som balansspelare.
Uniteds anfallsspel går ut på att kontra eller att överbefolka området bakom motståndets innermittfält. Alltid blir det ledigt någonstans.
Men Lyon höll emot bra, de vann dueller och organiserade sig väl.
Toulalan var magnifik, det var först när Lyon-anfallen blev korta och United fick anfalla för ofta som han inte orkade utan började fläka sig och chansspela.
Lyon var bättre än på evigheter.
De hade så mycket kontroll man rimligen kan ha på ett lag med Giggs, Rooney, Ronaldo, Tévez och Nani på planen. Och framåt hotade de med Kim Källströms och Juninhos fötter, och med samarbeten mellan Karim Benzema och en av yttrarna. Vänsterkanten är en rolig kombination, med en osmart back (Grosso) och en intelligent ytter (Govou).
Kim tog ansvar
Kim Källström?
Han vann sin match mot Paul Scholes, och även om man kan gnälla på hans felprocent så bör man låta bli. Det är så skönt att se honom gå in i de här stora matcherna och ta ansvar, vilja ha bollen, fördela och avsluta.
Kim har spelat alla matcher i Champions League, nu talar allt för att det bara blir en till.
Även om Lyon skrämde United, även om Benzemas 1–0– en kanon stolpe in – var av den sorten att de ska vara rädda, så talar allt nu för att Manchester United sveper förbi i omkörningsfilen hemma på Old Trafford.
De har vunnit sina nio senaste Champions League-matcher hemma, och Ronaldo kommer inte att vara lika blek en kväll till.
De senaste fyra säsongerna har Lyon gått till slutspelet, ingen gång har de tagit sig förbi kvarten.
Innan jag går hem, längs den evighetslånga Avenue Jean Jaurès, hör jag hur Karim Benzema säger att allt fortfarande är möjligt. Han svettas ymnigt, men ser inte så besviken ut.
Lite senare läser jag att Aulas bestämt att Karim ska få en fast prislapp i sitt nästa kontrakt. På en miljard kronor.