Alla som vill landslaget gott borde vara oroliga
På Söderstadion fick vi bra anfallsspel, men inga anfallare.
På väg hem fick vi en glad Zlatan-nyhet och en landslagskris.
Är det inte det ena så är det jävlar i mig alltid det andra.
Åtta små ord kan förstöra en hel sommar. Titta här:
– Ska den tröjan sitta så tajt över magen?
Eller, ännu värre, det där som Anders Svensson sa till oss i ett omklädningsrum på Söderstadion i går:
– Det känns som nåt är sönder i knät.
Han var orolig, Anders, och det borde alla vara som vill landslaget gott. I går hade Svensson glittrat som vanligt i allsvenskan. Han hade skickat passningar som knivstick genom Hammarbys mittfält, vunnit närkamper och letat upp Petter Andersson varje gång Elfsborg förlorade bollen.
Sen sa det bara klick.
Det kan vara en menisk, det kan vara något mindre eller värre. Men det kan aldrig vara bra när knän klickar. Särskilt inte Anders Svenssons. Och särskilt inte nu.
Det är 47 dagar till Sveriges EM-premiär, Tobias Linderoth spelar inte fotboll och Lars Lagerbäck har ett lag som läcker mål som aldrig förr under hans tid.
Ett EM utan Linderoth är illa. Ett EM utan Linderoth OCH Svensson är ett bungyjump med 50 meter lakritsrem om foten: fullt möjligt, men med usla odds.
Vi kan trösta oss med att diagnosen inte är ställd. Och vi kan trösta oss med rapporterna om att Zlatan Ibrahimovics knäsena är på bättre humör.
Å ena sidan, å andra sidan.
Det var en sådan kväll i går.
Två begåvade små lag
Jag kom till Söderstadion genom ett Globenområde som gungar av spekulationer om uppköpare och dolda agendor. En del av Stockholmsidrottens framtid ligger i knät på spekulanter från USA och nöjesvärlden.
Tittade man noga kunde man se små prislappar här och var. Tittade man mindre noga kunde man i alla fall se en bra fotbollsmatch.
Jo, jag tyckte att Hammarby–Elfsborg 0–0 var en bra match.
Två begåvade små lag med begåvade fötter sprang begåvat runt och slog begåvade passningar i 90 minuter.
Elfsborg har prioriterat försvarsspelet. De släppte för många mål i fjol, och är noggrannare nu. Daniel Mobaeck skulle ge Fredrik Berglund understöd i offensiven och sjunka ner i ett 4-2-3-1 defensivt. Det gick fint. De var kompakta, ordentliga. Anders Svensson och Helgi Danielsson släppte inget över bron, andra halvleks mer renodlade 4-2-3-1 fungerade också. Hammarby hade svårt att ta sig fram.
Det hade i och för sig Elfsborg också.
Vad vi fick se var två lag som sökte spellösningar även när de blev pressade. Vårdade uppspel, väggspel, överlappningar. Teddy Lucic stack iväg på en Beckenbauer-räd, ”Poppen” Björklund dribblade som René Higuita.
Mot slutet sprang det runt en hel armé tekniska talanger där ute: Emil Johansson, Petter Andersson, Zengin, Laitinen, Castro-Tello, Helg, Kurbegovic, Nordmark och den stundtals fenomenale Emir Bajrami.
Det är klart att det var roligt att se.
En match utan målskyttar
Det var fint med Kurbegovics läckra utsidor, det var imponerande att se Bajramis hela utstrålning, det var som alltid ett löfte om mer när lille Simon Helg, 18, kom in och behandlade bollen som om den vore hans allra finaste pokémon.
Men hur slutar en match mellan två lag utan målskyttar?
Den slutar 0–0.
Just nu får varken Hammarby eller Elfsborg något gratis. De har ett anfallsspel, men de har inga anfallare alls. Bajen har en vilsen, överambitiös Paulinho (som saknar sin Runström), en ofärdig Freddy Söderberg och en Charlie Davies som har närmare till att hitta Atlantis än en intelligent löpväg.
Elfsborg hade Fredrik Berglund på topp, och när han inte är sitt vanliga, snabba jag är han väldigt begränsad.
Så det blev inga mål gjorda.
Bajens klack hann med att hylla PSG:s insomnade och rätt tveksamma ultrágrupp Boulogne Boys, att driva kampanj mot Elfsborgs sittplatsförespråkare Sture Svensson, att protestera mot den nya Stockholms-stadion och att sjunga en vacker hyllning till Simon Helg.
Om lagen kommit till avslut lika ofta hade jag varit nöjd.
Nu blev det bara en fin match utan mål, Elfsborg var bättre och vassare men inte tillräckligt, och Tony Gustavsson återvände till ett mantra från förr:
– Vi var ineffektiva i sista tredjedelen.
Om någon bett mig döpa Hammarby–Elfsborg så hade jag döpt den till det, till ”Sista tredjedelen”. Sen hade jag gått hem och tänkt på Anders Svenssons knä igen.