Fagerlund: Identitetskris i USA
MELBOURNE. Medan Sverige dansade genom gruppspelet, drabbades USA av en sällan skådad identitetskris.
Förutom ”drömläge” infinner sig en annan, illavarslande tanke inför stundande åttondelsfinalen:
Känns det nästan inte för bra?
Ett svettigt konferensrum i Le Havre, OS-byn i Tokyo, Melbourne Rectangular Stadium...
Det hör till ett mästerskap att sitta här med det amerikanska presspacket och höra på utläggningar om ”mentalitet”, ”rivalitet” och – den stora favoriten – ”team spirit”.
USA är fortfarande samma gamla USA på många sätt. Men den som studerar spelarna noggrant under träningarna och lyssnar ingående på Alex Morgans svar på presskonferensen, kan urskilja en ny, obekant ton.
För första gången på länge, möjligen någonsin, vet inte USA vilka de är eller vad de vill med sin fotboll.
Griller i huvudet
På individnivå sticker truppen inte ut längre, generationsväxlingen har inte gått smärtfritt och rent taktiskt håller resten av världen på att springa ifrån. Motståndarnas matchplaner har satt griller i huvudet på förbundskapten Vlatko Andonovski, som än så länge inte har varit särskilt lösningsorienterad.
Ut med bollen till ungdomarna Trinity Rodman och Sophia Smith på kanterna och fullt blås framåt, tycks mantrat oftast lyda. En minst sagt utdaterad syn på fotboll, som räddas upp emellanåt när Alex Morgan faller djupare i planen.
Det är slående att Morgan, dagen innan åttondelsfinalen mot Sverige, får frågor om spelare som Colombias Linda Caicedo och Haitis Melchie Dumornay, talangerna som snart ska ta över helt på den stora scenen.
Samt om rivaliteten med Sverige, som de amerikanska journalisterna envisas med att försöka elda igång. Det rök knappast ur öronen på svenskarna, allra minst Peter Gerhardsson.
Förbundskaptenen kunde inte bry sig mindre om motståndet så heter USA, Sydafrika eller IFK Göteborg, en attityd som smittar av sig på hans spelare.
– De sitter där med sina Pokerface, kommenterade en amerikansk reporter med blandad förvåning och ren avsmak.
Känns det inte... för bra?
Det må så vara, men till skillnad från USA verkar de svenska spelarna ha landat i sig själva efter en tung finalförlust i OS 2021 och besvikelse under EM förra sommaren.
Visst låter det som att kvällen i Melbourne kan bli en dröm, en repris på 3–0-segern i Tokyo för två år sedan?
Eller?
Under den där knökfulla presskonferensen börjar en konstig känsla infinna sig. Känns det inte... för bra? För hoppfullt? Det pratas om att Sverige dansade genom gruppspelet, att laget aldrig har haft ett bättre utgångsläge mot USA samt stormaktens nedåtgående spiral.
Tankarna rör sig mellan Lindsay Horans huvudspel i offensiv box, Morgans erfarenhet och Rodman/Smiths snabba fötter. USA må ha drabbats av en identitetskris, men hade det verkligen förvånat någon om de lyckas nyttja den ökända vinnarmentaliteten en sista gång?
Om de plötsligt reser sig ur askan, vid helt fel tillfälle för Sverige.