Niva: Ramos den här erans främsta försvarare
Han är rätt opolerad och han kunde vara bättre med bollen och han missar en del defensiva positioner.
Än sen?
Sergio Ramos ser till så att ditt lag vinner både matcher och titlar. Sergio Ramos är den här erans allra främsta försvarsspelare.
Det är liksom ingenting att diskutera.
Han har säkert fem, sex år kvar av karriären – men redan nu kan vi konstatera att Sergio Ramos är en av de allra främsta försvarsspelarna i fotbollssportens hela historia. När vi en gång summerar kommer vi att placera honom i samma kategori som Franz Beckenbauer, Bobby Moore och Paolo Maldini.
Inte för att han är felfri – det räcker med att titta på hans utvisningsfacit – men för att han är den där backen du alltid, alltid skulle ta ut i din egen elva ifall du var tvungen att spela en match där precis allt stod på spel.
Meritlistan är fullständigt sanslös
Han är inte typen som dominerar fotbollsmatcher. Han är däremot typen som vinner dem, som avgör dem. Och om han en gång missar en avgörande straff i en semifinal? Då går han fram och chippar in en avgörande straff i en semifinal en månad senare.
Meritlistan är fullständigt sanslös. Innan han ens hade fyllt 30 år hade Sergio Ramos vunnit allt som stått i hans väg. Han hade blivit den där killen med ett eget kraftfält runt sig, serietidningshjälten som räddade Champions League-finaler efter 92:48.
Sedan dess har auran bara vuxit och vuxit.
Idag är han den obestridlige ledaren för ett Real Madrid som gjort vinnarvanan till sin absolut största styrka. Numera är det här ett rätt väderbitet gäng, en lagkärna med exceptionellt stor stridsvana.
Pepe är 34 år, Cristiano Ronaldo är 32, Luka Modric är 31 och till och med Karim Benzema ska fylla 30 i år.
Det finns ingenting de inte redan har sett, upplevt och spelat sig igenom. Inte ens en gladiatorsspelsskummande San Paolo kan få dem att förlora fattningen.
Ett lag med en svagare kapten hade förlist, gått under. Kraften som mötte dem – som reflekterades från läktarna ner till planen – var ursinnig.
Dånet högre än tidigare
De gånger Napoli spelat en stor Champions League-match på senare år brukar dagarna som följer kantas av smått häpnadsväckande anekdoter. Tidigare år har måljublen utlöst små jordbävningar och påverkat sjukhusens EKG-utrustning – och den här kvällen var dånet från Fuorogrotti ännu högre än tidigare.
Den oundvikliga anstormningen var virvlande. 19-årige Amadou Diawara spelade ensam jämnt mot Real Madrids tremannamittfält, och i luckan som blev över kunde Marek Hamsik diktera matchbilden.
Dries Mertens – den lille belgaren med samma initialer som en annan kille som brukade spela här – rusade in det första målet och var en stolpträff ifrån att pricka in det andra.
Napoli hade matchen i sina händer. Sergio Ramos tog den ifrån dem.
En seger i mängden
Trots att de var satta under press och riskerade att slitas isär så stressade aldrig Real Madrid upp sig. De klamrade sig tryggt och tålmodigt kvar i matchen, visste att chanserna skulle komma.
Och när allt kommer kring – när det är dags att ta klivet in i en kvartsfinal – spelar det liksom ingen roll hur fina positionsskiften man har tränat in och hur blixtrande snabbt det går i omställningarna. Ställer man upp med ett undfallande, passivt zonförsvar när Real Madrid har hörna så kommer man att förlora.
Upp med skägget, in med bollen.
Mod, övertygelse, kraft och tajming. 81 mål nu för den största matchvinnare som mittbacksskrået någonsin skådat.
Dramatiskt? Tjavars. Det var ju inte Osasuna hemma, men det var inte heller de sista, desperata minuterna av en VM-final.
För Napoli var det här tidernas match. För Sergio Ramos och de andra serievinnarna i Real Madrid var det en tisdag i mars, en seger i mängden.