Ett av de största draman jag har sett
LIVERPOOL. Arsenal spelar vackrare, Real Madrid har vunnit mer, Chelsea är rikare.
Men från ett Anfield som just lyft från marken lovar jag:
Inget lag i världen överlever som Liverpool FC.
Jag skrev om förtätad stämning i går, men vad visste jag.
Då hade jag inte suttit på Anfield i 90 minuter, då hade jag inte hört läktarna explodera och implodera och explodera igen, då hade jag inte känt vartenda hårstrå ställa sig i givakt inför ett av de största draman jag sett.
Här har ni förtätning:
Fyra minuter kvar av en kvartsfinal i Champions League, ditt lag har just förlorat hela sin säsong – och bara du kan rädda den. Elva meter till mål, the Kop bakom, hjärtat bultar, benen är trötta, 40 000 galna människor ser på.
Steven Gerrard la upp bollen på punkten, och bekräftade ett par gamla sanningar om fotboll.
Men vi tar dem sist. Först har vi en sagolik match att ta oss igenom.
Hleb gjorde nästan allt
Beroende på sympatier kan ni kalla den underbar eller skandalös, men ingen i världen kan tycka annat än att den var en titanisk kamp mellan två beundransvärda fotbollslag.
Arsenal spelade 25 fenomenala minuter i början, de körde sin vanliga together-ritual före avspark – den där de kramar om varandra och säger att om något ska göras, så ska det göras tillsammans – men den som gjorde nästan allt var Aleksandr Hleb.
Wenger spelade honom som en länk mellan mittfält och anfall, i en diamant i defensiven (Adebayor-Hleb, Fàbregas–Flamini) och en ganska fri roll offensivt. Lille Hleb spelade väggspel, fördelade bollar, styrde rytmen i spelet och var på en helt egen fotbollsplanet.
Diaby gjorde mål efter 13 minuter, när Liverpool tappat sin organisation på en andraboll och Pepe Reina var svag. One nil to the Arsenal. De förtjänade det.
Rafa Benitez gav Arsenal-dödaren Peter Crouch chansen från start, och lät honom möta höjdbollar hos Kolo Touré ute till vänster. Touré är ingen dålig nickspelare, men han skulle samtidigt ha koll på Steven Gerrard och det blev lite som att ligga sked mellan Claudio Gentile och Claudia Schiffer – det är svårt att veta vad man ska koncentrera sig på.
I ligan hade Arsenal kunnat fortsätta spela ut Liverpool. I Champions League går det inte.
Europakvällar är Liverpool ett annat lag, och Anfield en annan arena. Det har med psykologi, spansk taktik och ett utskällt rotationssystem att göra.
Liverpool kom in i matchen, fick energi efter en Torres-chans efter 26 minuter och började hitta kombinationer och utrymmen bakom Touré och Gaël Clichy.
Ni skulle hört när det blev tyst
Ni skulle varit här.
Ni skulle hört ljudet när Sami Hyypiä, den gamle som just fått förlängt kontrakt, nickade in 1–1 på hörna (Senderos glömde markera). Ni skulle hört ljudet när Fernando Torres vände bort en back och skickade upp 2–1 i krysset (Senderos glömde attackera).
Och ni skulle hört ljudet när det blev tyst.
Arsenal kvitterade efter 84 minuter, när jag redan trodde att allt var avgjort.
Liverpool hade ju sett ut som sitt vanliga Europa-jag; kompakt, klokt, kunnigt. Och Arsenal hade sett ut som de gjort i vår; slitet, trött och lite ledset. Geniet Hleb var bäst i Arsenal, men kroknade. Monstret Mascherano var bäst i Liverpool, och bara ökade takten.
Men så missade en väldigt blek Steven Gerrard bollen efter ett inkast, och när varken Mascherano eller Hyypiä ville ta en utvisning för att stoppa vesslan Walcott så gick han hela vägen och gav ett öppet mål till Emmanuel Adebayor.
Det omöjliga hade hänt: Arsenal hade 2–2, de hade en plats i semin och om de hade haft antingen lite tur eller lite rutin så hade de aldrig i helvete släppt taget.
Och då är vi tillbaka där vi började.
Liverpool är vana att vinna
Vad är det som gör att Liverpool får straff med fyra minuter kvar, vad är det som gör att de återigen återuppstår från de döda?
Den första sanningen: Du kommer ingenstans utan ett snällt öde. För en vecka sedan fick inte Arsenal straff när de definitivt borde fått det. I går blåste Peter Fröjdfeldt straff när han definitivt kunde låtit bli. Det var inget skandalöst domslut, det fanns bara två kontroversiella alternativ och Arsenal hade otur på rouletten.
Den andra sanningen? Att det är lättare att hitta på ställen där man känner igen sig.
Arsenal har vant sig vid att förlora i Europaspelet, de vet hur man tappar övertag. Liverpool har vant sig vid att vända och vinna. Precis så enkelt är det.
Om den här matchen hade spelats i Premier League hade det slutat oavgjort, på ett rätt stillsamt Anfield.
Den här kvällen la Steven Gerrard upp bollen på straffpunkten, tog ett djupt andetag, skickade upp den i vänstra krysset.
Och såg Anfield lyfta från marken.