BÄST I VÄRLDEN
Behöver ni något att hetsa upp er med efter de bekväma matcherna i går?
Okej.
Vad sägs om Barcelona–Manchester United?
I går var jag rätt säker på att Manchester United har världens just nu bästa lag.
I dag är jag rätt säker på att de har världens bästa trupp.
Alex Ferguson slängde in en skvadron pigga kalvar mot Roma i går, och om det var ett b-lag så var det ändå tillräckligt för att fullkomligt krossa Roma. Det kunde stått 4–0 efter 20 minuter; Owen Hargreaves, Ji Sung-Park och Carlito Tevez sprang som om det inte fanns en morgondag. Roma visste förstås att de skulle möta ett annat United än det som spelade cynisk kontrollfotboll i Rom, men de hade inte väntat sig det här. Inte utan Ronaldo och Rooney.
Barcelona – ett darrigt lag
Om United bekräftade sin styrka så bekräftade Barcelona att de är ett darrigt lag.
Ett hyfsat lag som Schalke pressade dem på Camp Nou, och de kommer inte att klara att ha koll på Uniteds anfall heller. Camp Nous gigantiska ytor kommer att passa Wayne Rooney lika bra som de passar Barça.
Barcelona behöver Messi. De behöver verkligen Deco. Och de måste vinna med ett par mål i hemmmatchen.
Varje gång Barça och United mötts i Champions League har det sprutat mål åt alla håll.
Jag antar att det blir likadant nu.
Skadeproblem i United
United har problem med skadorna på Ferdinand och (allvarligare) Vidic, och Rijkaard spelar inte något annat än sitt offensiva 4-3-3. Han kommer att använda tre renoldade anfallare – och be till gud att Abidal, Yaya Touré och mittbackarna inte blinkar när Ronaldo, Rooney och Tevez kommer mot dem i hundra knyck.
Och om de lyckas med det har de fortfarande 90 minuter på Old Trafford kvar.
Mot världens just nu bästa lag.
Behöver ni något att kyla ner er med efter Liverpools hysteriska kvartsfinal?
Okej.
Vad sägs om Liverpool–Chelsea?
Man vet aldrig med fotboll, men när ett tjurigt, strävsamt gammalt par möts talar ganska mycket för att det blir ett tjurigt, strävsamt möte.
Liverpool och Chelsea stöter på varandra varje år i Champions League, de senaste sex matcherna har innehållit tre mål.
Nu möts de i semi, för tredje gången på fyra år och det alla undrar samma sak:
1. Vad talar för något annat än två låsta matcher?
2. Vad talar för att Chelsea vinner, för första gången?
Jag svarar ”ingenting” och ”hemmaplan”.
Spelar på samma sätt
I fjol satt jag på Stamford Bridge och såg Rafa Benitez mäta hjärnor med José Mourinho i 90 minuter, och även om ”the special one” ersatts med ”the normal one” (Avram Grant) så spelar båda lagen på ungefär samma sätt nu. De klistrar ihop backlinje och mittfält i defensiven och anfaller snabbt, Liverpool via Gerrard och kanterna; Chelsea via snabba uppspel på Didier Drogba.
Den matchen gällde så mycket.
De här matcherna gäller mer.
Ingen vågar blotta sig
Både Benitez och Grant har klubbägare som flåsar i nacken, och ingen av dem kommer att våga blotta sig.
Om något är nytt så är det att Liverpool har ett klokare anfallsspel nu, med Babel och Torres och Crouch som ett rakare spelalternativ. Chelsea är ett piggare lag i år än i fjol och de har ett bättre kantspel nu än då.
Mittfälten kommer att ta livet av varandra, alltihop kommer att avgöras precis som förut – av briljanta, enskilda prestationer. Eller av Anfield-faktorn. I de två senaste mötena har Liverpool kunnat strypa bortamatchen för att sedan avgöra framför en galen hemmapublik.
Den här gången blir det spelarna själva som avgör, och om ni ber mig peka på en så heter han Joe Cole.