Boakye: ”Ibland bara grät jag på planen”
Publicerad 2020-10-03
Historien om när Portia Boakye plötsligt blev mittback i Djurgården säger en hel del om henne.
Det gör såklart även resan från fattigdomen i Ghana till hennes andra hem i Stockholm.
– Jag är så glad över att vara i det här laget. Alla här, från tränare till spelare, älskar mig och gör allt för mig, säger Boakye.
Djurgårdens mångsidiga spelare värvades som anfallskraft precis innan seriepremiären 2018 men blev aldrig någon målskytt utan flyttades ner.
I år startade Portia Boakye försäsongen som innermittfältare och har sedan spelat som vänsterytter, vänsterback och mittback.
Det var som plötslig mittback som 31-åringen gjorde stor succé i slutet av sommaren. Att hon hamnade där är inte så enkelt som att tränarna bestämde det, eller att hon fick frågan.
Portia Boakye berättar nämligen att hon tog saken i egna händer när hon såg sin medspelare springa på ett avvikande sätt under den sista träningen inför match. Rachel Bloznalis ville trotsa smärtan och spela mot FC Rosengård, men Boakye sa stopp. Hon bad lagkaptenen Olivia Schough prata med tränaren om att låta ghananskan ta platsen i mittlåset istället.
När Pierre Fondin ringde upp berättade Boakye att hon hade spelat på positionen i sin gamla klubb i Ghana och att det inte skulle vara några som helst problem.
– Så tränarna satte mig där och jag vann ”women of the match”, och den andra matchen vann jag ”women of the match” och den tredje matchen vann jag ”women of the match”. Jag är stolt över det. Jag försöker ge mitt bästa till laget i varje match och tror att jag gjort det okej. Det är ju inte så lätt att bli matchens bästa spelare tre gånger i rad?
Djurgården spelade 0–0 mot Rosengård och vann med 1–0 mot Kristianstad respektive Piteå – tre riktigt starka resultat för klubben.
Du tar uppenbarligen en del ansvar för laget?
– Ja, jag gillar inte förluster. Om jag ser att en spelare inte mår bra eller är skadad och ändå vill pressa sig att spela då säger jag nej. Jag måste prata med tränarna.
Ni är ju i behov av en anfallare. Du har Inte tänkt att prata med tränarna om det?
– Haha, de vet mina styrkor. Jag är redo för vilken position de än ger mig.
Bröt med klubben i Ungern
Portia Boakye växte upp i Ghana där hon har kvar sin mamma, pappa och tre syskon. Det har bara gått en handfull år sedan 31-åringen lämnade sitt inhemska klubblag, Fabilous ladies, för att testa lyckan utomlands. Första stoppet 2016: Östersund i elitettan där hon gjorde nio mål på 22 matcher.
– De ville förlänga mitt kontrakt när det gick ut men jag sa nej. Jag är den som tar hand om min familj och pengarna var inte tillräckliga, säger Boakye.
Sejourerna i Turkiet och Ungern blev i princip lika korta, och i ungerska Ferencváros TC valde hon att bryta sitt kontrakt efter ett halvår. Hon stod helt enkelt inte ut.
– Tränarna visste inte hur man behandlar afrikanska spelare. Ibland bara grät jag på planen. De gillade inte mig och visade det, och så spelade de inte mig fast jag var bättre än vissa spelare där. Jag pratade med min agent och sa att jag inte kunde tolerera situationen.
Strax senare dök chansen upp i Djurgården och där är läget ett helt annat för Boakye som spelat för Ghanas landslag i över ett decennium.
– Jag är så glad över att vara i det här laget. Alla här, från tränare till spelare, älskar mig och gör allt för mig. De ser mig skratta och skoja hela tiden och ibland när jag är tyst så kommer de och frågar: ”Portia vad är fel, behöver du något?”. Jag säger nej men kanske min mamma är sjuk eller det är något annat och de pratar med mig. De är som en andra familj för mig. Jag säger det vart jag än går; jag har aldrig varit i sån här typ av vänskap innan.
Hoppade av skolan
Hennes lägenhet ligger fem minuter ifrån träningarna på Kristinebergs IP och när hon inte spelar fotboll med laget föredrar hon att vara där och vila, titta på film och lyssna på musik.
Hon saknar familjen mycket under säsongerna, men har också lärt sig att vara ifrån dem. I tonåren flyttade Boakye hemifrån i Ghana för att gå i skolan och spela fotboll samtidigt. Att vara ifrån familjen beskriver hon som den tuffaste tiden under uppväxten.
– Det är inte lätt att växa upp i Afrika... Jag bestämde mig för att hoppa av skolan när jag var 15–16 för att försörja familjen, och fick kämpa själv för att tjäna pengar. Fabilous ladies betalade inga pengar utan det var bara landslaget. Det var väldigt svårt.
Allt från mat på bordet till en okej utrustning på planen blev en utmaning för både henne och lagkamraterna och när hon blickar tillbaka tänker hon på hur långt hon kommit.
När hon blickar framåt ser hon gärna att hon blir kvar i Sverige under en längre tid framöver.
– Jag vill spela i Sverige i kanske... 5–6 år innan jag lämnar. Jag gillar det här landet så mycket att jag kanske avslutar min fotbollskarriär här!
Djurgården möter Växjö hemma 15.00.