En affär att jubla eller gråta över

Brenning: Sarfo ett undantag i allsvenskans moderna historia

Patrik Brenning

helskärm

Vill vi ha en jämn allsvenska med sportsligt intressanta matcher eller en ojämn serie med högre spelkvalité på toppen och större möjlighet att utmana om de gigantiska prispengarna ute i Europa?

Det är en diskussion värd att ta efter att Kingsley Sarfo genomfört den tredje dyraste övergången inom allsvenskan i seriens historia.

För det är en affär att jubla eller gråta över.

Om jag var supporter till ett lag i allsvenskan hade jag självklart inte velat sälja till, och därmed förstärka, en konkurrent. För att det ska vara motiverat krävs att ersättningen är så mycket större än om samma affär gjorts med en utländsk klubb. I allsvenskans fall är verkligheten snarare tvärtom.

Det finns också särskilda omständigheter till att Kingsley Sarfo nu ändå byter Sirius mot Malmö FF istället för att lämna Sverige för gott. Det faktum att Sarfo måste stanna i Sverige för att få sitt medborgarskap är självklart den största. Att Sirius bara får hälften av den omedelbara övergångssumman (andra halvan tillfallet Sarfos gamla akademi i Ghana) men nu också tio procent av nästa försäljning är en annan.

Varit omöjligt att värva inom serien

Effekten på den sportsliga maktfördelningen i allsvenskan blir självklart påtaglig. Malmö var redan innan prestigevärvningen storfavorit till SM-guldet och förstärker nu den positionen ytterligare. Den här affären kommer därför också skapa två läger bland de allsvenska supportrarna:

1. De försvinnande få som ser seriens sportsliga kvalité som det viktigaste.

2. Den absoluta majoriteten som bara vill sitt eget lags bästa.

Att allsvenska klubbar i modern tid inte värvat spelare av varandra syns inte minst på topplistan över de dyraste inhemska övergångarna genom tiderna. Det är trots fotbollens ekonomiska utveckling fem år sedan någon senast slog sig in på topp tio-listan och än i dag är Robert Anderssons steg från Halmstad till IFK Göteborg 1997 den sjunde högst prissatta.

Samtidigt tror jag att affärer inom allsvenskan är ett måste om Sverige ska kunna utmana om platserna inom den europeiska cupfotbollen. Vi har för litet utval av svenska spelare av högsta kvalité för att de ska kunna fördelas mellan allt för många klubbar och när en utländsk talang väl får sitt genombrott i en mindre svensk klubb är han annars försvunnen lika snabbt som han kom. Hade de likt i många andra ligor istället kunnat samlas i topplagen ökar det självklart de lagens förmåga och chanser i Europa.

Hade gett en mindre jämn serie

Visst hade svensk fotboll också mått bra av att få in prispengarna från Champions League i föreningssystemet och jag tror också att det hade underlättat för de allsvenska talangerna att kunna ta ett mindre steg inom serien, och kanske även få erfarenhet av europeiskt cupspel, innan de tar det stora klivet ut i den internationella proffsfotbollen.

Men det hade ofrånkomligen också gett oss en mindre jämn serie och därmed gått ut över den stora dramatik allsvenskan kan skryta med. Det som – tillsammans med supportrarna – också är vår kanske enda konkurrensfördel i kampen om fotbollspubliken med de stora ligorna i Italien, Spanien och Tyskland.

Att så många lag kan vinna allsvenskan ger serien sin charm men det håller oss också tillbaka i den internationella konkurrensen. Att vi vägrar sälja spelare till varandra inom allsvenskan cementerar den ställningen – men frågan är om vi verkligen vill förändra den?

Jag tror att den här affären kommer utveckla såväl Kingsley Sarfo som Malmö FF och allsvenskan men jag är inte lika säker på att den därmed också ökar intresset för den svenska fotbollen. För vill publiken se bra fotboll eller jämn fotboll?

Det är ändå knäckfrågan.