Bank: Det är aldrig tråkigt med Northug
FALUN. Skidvärldens enda rockstjärna kom med sin hyschgest, sitt solo, sin show.
Okej, Petter Smart, vi tystnar.
Lyssnar vi riktigt noga hör vi ljudet av stridstrummorna inför en söndag som tillhör Johan Olsson.
När vi fått alla svar fick jag en fråga från norskt håll:
– Vann Sverige ett silver eller förlorade Sverige ett guld?
Snöflingor så stora att Lady Gaga kunnat använda dem som klänningar singlade ner och smälte över ett kokande Lugnet. Det svenska laget osade klädsam besvikelse, men svaret gav sig ändå av sig självt.
Vi förlorade ingenting.
Avgjorde på en kvadratmeter
Vi fick en show, VM fick en knivskarp duell i Last Chance Saloon: Calle Halfvarsson mot Petter Northug, med rackarröken visslande ur piporna.
I alla officiella papper jag kom över inför stafetten hade det stått att den skulle avgöras med fyra män över fyra mil inför fyrtiotusen åskådare. Men i samma sekund som Northug inledde sin sistasträcka med att ta en kaffe och en bulle och vänta in Halfvarsson och oprövade fransosen (allez!) Adrien Backsheider på väg ut från stadion så förstod vi att det inte stämde.
Det här loppet handlade inte alls om fyra långa mil.
Det här loppet kretsade kring en enda, vibrerande kvadratmeter.
Efter en gedigen startsträcka av Niklas Dyrhaug, en direkt svag andra av Didrik Tønseth och en imponerande tredje av Anders Gløersen hade Northug sex sekunders Sverige-försprång i ryggsäcken, men slängde av sig dem direkt.
Han visste, med hundra procents säkerhet, att han skulle vinna om han drev på.
Det var bara det att han var hundratio procent säker på att han skulle vinna om han bara kom först till en speciell kvadratmeter i början av hästskobacken inför upploppet.
Calle Halfvarsson är ingen stor taktiker, men det fanns absolut inget att anmärka på hans upplägg. Han var helt enkelt tvungen att kliva fram och dra för att inte tappa sekunder bakåt och riskera placeringstapp. Northug? Han hade hela dagen på sig.
Han väntade, han vilade, han vann med en halv sekund.
Alla kollade in Petter
Den som ville ha en bild av det mentala styrkeförhållandet på sistasträckan behövde bara se hur Halfvarssons huvud svängde som en spastisk saftblandare. Var är Petter? Vad gör Petter? Hur kör Petter?
Han kör som man gör om man är van vid att ha sina tofflor, sin pyjamas och sin nallebjörn på upploppet, om man är så hemtam och trygg där att inget annat spelar någon roll.
– Det viktigaste är att vara först över mållinjen. Jag ville inte vara först över backarna, summerade Petter efteråt.
Att förhålla sig till honom är som att konstant hamna i skärningspunkten mellan att vara tonårsförälskelsad (coolaste killen i klassen) och att vara tonårsförälder (kan han inte växa upp nån jävla gång?). Det sjunger och skaver i den där skärningspunkten, men det är aldrig någonsin tråkigt.
Norge tog tillbaka tronen, de gjorde det snyggt och de gjorde det med skidmaskinen Martin Johnsrud Sundby och den svajige men starke Finn Hågen Krogh utanför laget.
Den som vill hota den sortens lag kommer alltid att få svårt när en OS-mästare som Daniel Richardsson varken har ben eller skidor för att hänga på, eller när en mästerskapsfantom som Marcus Hellner inte riktigt prickat formen.
Då räcker det inte med en gedigen Calle Halfvarsson. Då räcker det faktiskt inte ens med en unik urkraftsåkare som heter Johan Olsson.
Jag vet inte om ni minns hur det lät när SVT gjorde sin guldintervju med Olsson efter femmilsmiraklet i Val di Fiemme? När han berättade om hur han tänkt där ute i sin ensamhet, långt före de andra?
– Det är vinna eller försvinna, sa han på sjungande Östersundsmål. Jag skiter i bronschet eller vad som helst.
I går sa han så här:
– Stafett handlar om guld.
Gick för guldet
Det var ett klassiskt, historiskt svenskt stafettlags sista stora lopp som kördes i Falun, och Johan Olsson hade ingen anledning att vara nöjd med annat än guld. Han hade just visat varför.
På andrasträckan satte han ett gäng världsåkare i skolbänken och lät pekpinnen gå. Didrik Tønseth fick kvarsittning, Dario Cologna var tjugo sekunder efter, formstarke Maurice Manificat var den ende som var i närheten av att hänga med i tempot.
Och på söndag startar han i den femmil som är själva skälet till att han över huvud taget är i Falun. Jag frågade Petter Northug hur han ser på saken, om han hört stridstrummorna som alla andra.
– Visst, sa han. Han är stark, och han visade idag att han är bra på klassiskt också. Han är favorit nu, men det är ett öppet lopp med många som kan vinna.
Johan Olsson satt en meter därifrån, och om han försökte låta bli att le så gjorde han ett dåligt jobb.
Hellner har just meddelat att han ger sin startplats på söndag till hela Sveriges skidpappa Anders Södergren. Ett sista lopp är kvar av Olssons karriär, av Södergrens, och lyssnar ni noga hör ni mullret av trummorna redan nu.
Hysch.