Bank: Långsiktighet är längst in i frysen
Ett ekonomiskt plågat förbund har inte råd att riskera en EM-miss
VADUZ. Det borde vara en vykortsmatch i Vaduz, en semestertripp, en ny trupp, en öppen dörr mot framtiden.
Men bergen hukar, landslaget har tappat allt man borde.
Så här står de med sina måsten.
Man vaknar till ljudet av koskällor utanför fönstret, går och lägger sig med vetskapen att man befinner sig i ett miniland som bygger rikedomar på rikedomar, på produktion av löständer och handel med frimärken – och däremellan går man runt i en scen ur Sound of Music och tittar på gröna berg som lutar sig mot gröna berg.
Liechtenshajning.
Sverige är här för att skicka ett lugnande vykort hem, men det finns inte så mycket mer än tre poäng att hämta.
De möter ett land med lika många invånare som Kalmar, ett land där samtliga sju registrerade klubbar någon gång spelat cupfinal. De möter ett lag där de flesta pluggar och spelar i tredje- eller fjärdedivisionen, där legendaren Mario Frick, 41, gör sina sista matcher efter 22 i år i landslagstjänst och där spelidén bygger på en brunkarbön och 6-3-1.
Det går inte att vinna här, eftersom allt annat än seger är en skam.
– Det enda som finns på kartan är tre poäng, som Albin Ekdal sa igår.
Sverige har satt sig själv i en situation där de inte längre kan styra hur den där kartan ser ut.
Hamrén vill se fler mål
De kan ta sig direkt till EM, de kan hamna i playoff, de kan spela bort sina chanser helt och hållet.
Men i väntan på det som väntar kan det vara bra att i alla fall vara överens om vad som varit.
Efter svarta septembers dubbelsmällar mot Ryssland och Österrike pratade Erik Hamrén om att man inte har råd med bristande effektivitet mot så pass starkt motstånd. I går frågade jag honom om vad han egentligen tyckte om det här med effektiviteten. Har Sverige verkligen varit för ineffektivt i kvalet?
– Jag har ingen statistik, men som tränare har man alltid känslan av att man borde göra fler mål än man gör, sa han.
Man behöver inte vara sd-rasist för att få för sig att känslor och fakta är samma sak, men det är väldigt sällan så.
Den som gör sig omaket att se igenom alla Sveriges matcher i det här kvalet – jag har passat på i veckan – märker snabbt att problemet är precis det motsatta.
Tycker ni att Zlatan Ibrahimovic, lagets ende renodlade anfallare i många matcher, varit för ineffektiv?
Det har han inte.
Om man räknar hel- och halvklara målchanser har han varit sensationellt säker. På de sex matcher han spelat har Sverige lyckats sätta honom i åtta riktigt vassa lägen, och Ibrahimovic har förvaltat fem. På tre matcher mot motståndare som Ryssland och Österrike klarade Sverige av att ge honom två bra chanser – han utnyttjade en.
Det säger en del om Zlatan Ibrahimovic.
Tyvärr säger det en hel del om Sveriges landslag också.
Inte råd att missa EM
Som vanligt när det går uselt så skriks det på nya namn, jag skriker också, men jag tror inte att det hade förändrat allt över en natt om Oscar Hiljemark fått chansen på ett svenskt innermittfält.
Redan när det här kvalet rullade igång frågade jag Erik Hamrén om hur hans arbetsbeskrivning såg ut, om den handlade om att utveckla ett lag för framtiden eller om att vinna nästa match.
Ett ekonomiskt plågat förbund har inte råd att riskera en EM-miss, Hamrén förstod knappt ens frågan: han är här för att vinna matcher. Det hade kanske inte varit bättre att försöka göra det med en Augustinsson, en Guidetti eller en Khalili, men det hade definitivt varit mer intressant.
Men nu är vi där vi är, nu står vi där vi står, och nu är långsiktigheten inpetad allra längst in i frysen.
Det är en startelva med en snittålder över 30 som går in för att göra jobbet på Rheinpark Stadion i kväll. De tjoade och tjimmade på träningen i går, de verkar trivas ihop och de har fortfarande alla chanser att kvalkrångla sig till EM.
Att de hamnat här handlar inte om att de i någon större omfattning är sämre spelare än de som är yngre, utan att det här är ett lag som missat vad det egentligen var som gjorde Sverige till världens tredje bästa U17-lag eller Europas bästa U21-gäng.
Det var inte extrema individuella kvalitéer. De tog sig dit genom att vara bättre organiserade, kollektivt starkare, helt enkelt smartare än sina motståndare.
Erik Hamrén har haft ett lag som gett sin bäste spelare åtta chanser i öppet spel på ett helt kval. Framför allt har han lett ett lag vars mittfält i de två senaste matcherna totalt misslyckats med sin balans. I Moskva låg de platt medan Dzagojev fick styra spel som han ville. I Solna senast sjönk Kim Källström hem och skötte uppspel, och lämnade Albin Ekdal övergivet ensam när bollarna kom i retur.
I Vaduz i kväll ska det så klart inte spela någon roll, Sverige kommer att vinna med fyra-fem mål eller så.
Men sedan väntar nästa match, och nästa.
Och sedan kommer framtiden, vare sig vi vill eller inte.
FOTNOT: Liechtenstein–Sverige spelas 20.45 i kväll och sänds i kanal 5.