Leifby: Olsson är som en Bengt Grive på LSD
Radion går ofta under radarn men är det någon på radion som inte går under radarn så är det kommentatorn Christian Olsson.
Ni vet, han som låter som en LSD-trippad Bengt Grive.
Det vilar någonting högtidligt över ordet radio.
Den har stått där och skorrat i snart 100 år, över beredskapsår och i efterkrigstider, och när teven kom i slutet av 50-talet var det många som trodde att mediets tid var utmätt.
Radion klarade sig fint och den står stadigt än i dag trots RJ45-kontakter, tvoddar och hologramteknikaliteter.
Eller kanske just därför.
Borta är kristallen och trådrullen, nu finns radion tillgänglig i var mans ficka, formen har knappt förändrats på ett sekel och radion erbjuder någonting annat än de ängsliga tv-sändningarnas ständiga larm och påbud.
När teven tvingar på oss redogörelser om det vi redan har sett kan radion drilla våra sinnen på ett annat sätt.
Jag lär känna mig själv när jag lyssnar på radio.
Ännu spännande och mystisk
Efter radions inträde på 20-talet beskrevs den som någonting märkvärdigt, spännande och mystiskt och den beskrivningen är lika träffande i dag.
Under guldåldern på 50-talet satt två tredjedelar av Sveriges befolkning och lyssnade på radions lördagsunderhållning.
Jag vet inte hur det står till med den kollektiva lyssningen i dag, vi lever trots allt i det själviska tidevarvet, men jag har förstått att det fortfarande rattas en del.
Enligt siffror från Sveriges Radio lyssnade hälften av svenskar mellan 12 och 79 år på P4 någon gång under dygnet då Sverige mötte Schweiz i åttondelen.
1,9 miljoner personer lyssnade på Sverige-Mexiko, den genomsnittliga lyssningstiden var 35 minuter (matchen sändes ändå i SVT) och var femte kvinna i åldern 20-34 följde matchen i P4.
Allt var inte bättre förr, men det som var bra förr står sig ganska bra fortfarande, trots en allt mer fragmenterad mediekonsumtion.
Efter att ha legat raklång på kökssoffan med benen i kors och lyssnat några kvällar är det lätt att förstå varför folk väljer radions VM-sändningar.
Det finns en specialeffekt i att vara helt utlämnad till någon annans blick.
Under VM har Radiosporten matchat olika kommentatorspar.
Bidragit med närvarokänsla
Den alltid lika trygga ”Dagge” Malmqvist har funnits där, förstås, precis som Christian Olsson som vi återkommer till strax.
Andreas Matz har äntligen fått den scen han förtjänar och Petra Svensson kommenterade några matcher i VM-inledningen.
Svensson är fenomenalt funktionell och i sin ”pitch position”, alltså en placering strax bakom målet, har hon under Sverige-matcherna bidragit med en närvarokänsla och ett öga ingen annan journalist eller tv-kanal varit i närheten av.
Dessutom är hon inte lika brydd som de andra, det viktiga är inte att de hon intervjuar ska tycka om henne, utan att de svarar ordentligt på hennes frågor.
Svensson är också ett bevis på att Radiosporten fortfarande är ett prunkande sportjournalistisk plantage.
Deras skolkataloger rymmer allt från Jacob Hård till Chris Härenstam, vidare till Björn Fagerlind, Christer Ulfbåge, Bo Hansson, Lars-Gunnar Björklund, Tommy Åström, Lasse Granqvist och Ola Wenström.
För att nämna en bråkdel.
80- och 90-talens konstanta pungvägg har också börjat vittra och på senare år har Lena Sundqvist, Susanna Andrén, Malin Rimfors och nyss nämnda Petra Svensson utvecklats till fullfjädrade referenter som nu berikar sportsändningarna.
Alexander Lundholm, programledare, reporter och kommentator på Radiosporten, är Sveriges kanske bästa sportjournalist just nu.
Under VM har Radiosporten också gått ifrån den nedärvda idén om att kommentatorer och experter alltid ska vara samma ensemble om två.
Långt ifrån alla uppskattade radion
Experterna Håkan Mild och Richard Henriksson, som båda har förstått att en analys eller en åsikt inte förlorar i värde bara för att den inte vrålas ut, har parats ihop med olika huvudreferenter.
Att en kommentator måste turnera runt med samma expert, som ett slags kringresande revysällskap, känns bara förlegat och något som teve kramat sig fast vid av outgrundlig anledning.
När radion kom till Sverige för nästan hundra år sedan var det långt ifrån alla som var positivt inställda.
Laestadianismen i norr menade att radion var ”Satans röst” och det är inte utan att man undrar vad de, laestadianisterna, hade tyckt om en sådan som Christian Olsson – Sveriges mest säregne sportkommentator.
Olsson har ett sjuhelvetes munmaskineri och få kan nå hans frekvens och samtidigt hålla referatet lika distinkt.
Vid flera tillfällen har jag varit framme vid radions av-och-på-knapp för att få tyst på papegojan men varenda gång har jag hejdat mig eftersom någonting inom mig vill höra vad som kommer härnäst.
Det känns som att Olsson har en kraft som han inte vet hur han ska kontrollera.
Han är kliniskt fri från sportkommentators-klyschorna som alla andra vadar runt i, och när det kommer till metaforiken är han en Bengt Grive på LSD.
Mitt i ett bländande referat kan han spotta ur sig ekorrar, babianer, vulkaner och såpbubblor och ofta hamnar alla målskyttar i omloppsbanor runt jorden, på månen eller annan valfri plats i ”kosmos”.
Det krävs en viss intellektuell spänst, öppenhet och tolerans för att uppskatta hans form och excentricitet – och för att förstå att han faktiskt berikar mer än han besudlar.
Visst, det sägs att linjen mellan genialitet och galenskap är tunn och om det nu finns en sådan lina så balanserar Olsson på den, på ett ben och med en kinesisk vas från Qianlong-dynastin på nästippen.
Men tänk så kolossalt trist det hade varit om ytterligare en sportkommentator lät precis som alla andra sportkommentatorer redan gör, och alltid har gjort.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller
► GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.