Matchen som betyder ALLT

Simon Bank från Madrid: I kväll är det på riktigt

MADRID

Franco har vaknat till liv, Stoitjkov tror på kross och historien har tagit strupgrepp på nuet.

20.00 i kväll: Real Madrid–Barcelona.

El Clásico.

Den här gången är det på riktigt.

Det är två år sedan jag såg den här kampen på plats senast. Den gången, i Barcelona, var det som att hålla i en sur disktrasa. Barça kom från 1–5 i Malaga, och Madrid hade vunnit även om Woodgate spelat på alla platser i backlinjen. De blev bara 2–1, men Camp Nou var så dränerat på självförtroende att Ior kunnat vara cheerleader.

Det är annorlunda nu.

I kväll möts Real Madrid (los blancos, los galácticos, El Real, los merengues et cetera) och FC Barcelona (Barça, Blaugrana) på Santiago Bernabéu och det är som det var förr.

Matchen gäller allt.

Särskilt för Barcelona.

Bakom allt glitter är klubben illa ute. Så länge som Henrik Larsson, Ronaldinho och de andra – okej, mest Ronaldinho och de andra – spelar världens vackraste fotboll så kan Barça hålla huvudet över en hotande kris. Jo, Barça är nära en kris. Mer om det snart. Först ska vi prata om Matchen.

Det går inte att sticka huvudet utanför dörren här i Madrid utan att Slaget Om Spanien slår mot kinden.

Både de katalanska, Barça-vänliga tidningarna och de Madridvänliga AS och Marca (”vänlig” är en eufemism – deras partiskhet är av nordkoreanskt snitt) eldar på antipatierna. Och de saknar inte medhjälpare.

– Minst oavgjort. Madrid har bra spelare men inte på samma nivå som Barça, säger Johan Cruyff i tv.

– Barça kommer inte bara att vinna, de kommer att krossa, säger Hristo Stoitjkov i katalansk radio.

De har glömt bäbisfaktorn

Sanningsvittnen, båda två. Däremot har de glömt bäbisfaktorn.

Madrid-kaptenen Raúl blev pappa till tvillingarna Héctor och Mateo i torsdags, vilket fått alla madridistas att lyckligt himla med ögonen. De känner igen det här.

Raúls förste son, Jorge, föddes bara timmar före el Clásico 2001 (2–0 till Madrid) – hans andre son, Hugo, föddes ett par dagar före mötet på Camp Nou 2002 (0–0).

Raúls grabbar håller nollan! Madrid kan inte förlora!

I och för sig har socialistiske premiärministern Zapatero (historiens förste Barça-supporter på den posten) tippat 3–2 till Barça i regeringens vadslagning, men en rykande färsk opinionsmätning visar att Zapateros popularitet sjunkit så det behöver inte betyda något.

– 2–0, lovar Ronaldo, tillbaka i laget igen.

Annars handlar det mest om Samuel Eto’o. Han som ägdes av El Real men aldrig fick chansen – och sedan såldes till Barça, vann ligan och i våras stilfullt firade titeln med att skrika rakt ut i tv-sändning:

– Madrid, cabrón, saluda al campeón! Madrid, skithögar, hylla mästarna!

I kväll springer Eto’o in på Bernabéu för att möta sitt gamla lag.

– Han får det mottagande han förtjänar, säger Ronaldo i Marca, och lägger till:

– Han har sagt ett par saker som inte varit helt intelligenta.

Det är Eto’o inte ensam om i FC Barcelona. Om Real Madrid just nu darrar av det enkla faktum att de har en president som investerat fem miljarder kronor i spelarköp men inte fått en stor titel på två år så darrar Barça för att de har en president som tappat greppet.

Jesus – och Kennedy

När Joan Laporta tog över framstod han som en kombination av Jesus Kristus och John F Kennedy. Man kan hävda att det var enkelt att göra det efter fenomenalt inkompetente Joan Gaspart – men Laporta gjorde verkligen allt rätt.

Häromveckan såg jag om ”Barça confidential”, en exceptionell dokumentär som visar revolutionen i klubben inifrån – samtidigt som de första sprickorna börjar synas.

När Laporta tog över var det som ledare för en grupp unga, snygga, framgångsrika män. Marc Ingla, Sandro Rosell, Ferran Soriano? en cool herrklubb som kuppade sig till styret över världens största fotbollslag. Rosell var Laportas högra hand. Som gammal Nike-chef i Brasilien kunde han locka över Ronaldinho. I filmen är det Rosell som kramar ”Dinho” så hårt att tänderna är på väg att slå i bröstkorgen när brassen väl skrivit på kontraktet.

Men Rosell är inte kvar. I somras lämnade han, och ett helt gäng andra styrelsemedlemmar, klubben i protest. De tyckte att Laporta – i ständig kontakt med idolen Johan Cruyff – spårat ur, blivit maktgalen.

Jag vet inte om det stämmer.

Kina som sponsor

Men Laporta gör inte allt rätt längre.

Som president för en förening som alltid stått för demokrati och frihetskamp har han fört långt gångna förhandlingar med Kinas regering om att låta dem bli historiens första dräktsponsor.

Som president för en förening vars hela identitet byggt på kampen mot fascismen och Franco gav han en styrelseplats åt svågern Alejandro Echevarría, som alldeles nyligen var medlem i Franco-stiftelsen.

Kina-avtalet gick i stöpet och Echevarría har avgått, men bilden av den perfekte presidenten finns inte längre.

När Laporta gav intervjuer efter segern i valet ”råkade” hans mobiltelefon ringa, med den katalanska hymnen som distinkt ringsignal. Han har alltid levt högt på sin katalanism.

Ironiskt nog infaller hans svagaste period samma höst som katalanismen visat musklerna i Cortes, parlamentet, genom att driva igenom en ny författning som lär innebära större självständighet.

30 år sedan Franco dog

I morgon är det på dagen 30 år sedan Franco dog, i kväll möts Real Madrid och Barcelona på Santiago Bernabéu inför tre miljarder tv-tittare världen över.

Det kokar, i Madrid som i Katalonien.

Enligt Marca väljer Vanderlei Luxemburgo mellan två uppställningar. Den ena med Guti till vänster på mittfältet och Zidane som mediapunta bakom Ronaldo och (Papi) Raúl – den andra med Zidane till vänster och Raúl bakom Ronaldo och Robinho. I Barça blir det av allt att döma bara en ändring mot senast; Motta tar den skadade Van Bommels plats som mittfältsankare. Ingen Henke.

Fajterna mellan Sergio Ramos och Eto’o kommer att bli matchens behållning, men fotboll är – som den världskände kocken Ferran Adrià förklarar i el Mundo Deportivo – ett lagspel.

– Ett bra lag, säger Adrià, har liksom en god maträtt inte bara de bästa ingredienserna, utan ser till att de fungerar bra tillsammans.

Vattnas i munnen

Jag kommer att tänka på en annan katalansk kock, chefskocken på Drolma på Passeig de Gràcia, som arrangerat sitt kök utifrån Johan Cruyffs fotbollsteorier. I fyra timmar arbetar kockarna med sitt specialområde, sedan växlar de till fyra timmar då de arbetar med allt. Totalmatlagning.

I kväll går vi till Bernabéu för att titta på en totalmatch som får det att vattnas i munnen.

Hemmaplan brukar väga tungt, men i en match med så många världsartister på planen (och Messi på bänken) kan allt hända.

Just nu, strax efter midnatt, skrålar ett gäng tonåriga, fulla madrileños fotbollsramsor utanför mitt fönster. De har hållit på en halvtimme, en uppvärmning inför årtusendets hetaste el Clásico hittills.

Vinnaren skriver historien – och både Florentino Peréz och Joan Laporta behöver skriva mer än någonsin.

Oavgjort skulle inte förvåna mig ett dugg.

Simon Bank