”Zamora var den förste moderna målvakten”

Lasse Sandlin

Sportbladets Lasse Sandlin och ”Peking”-fanet minns Bengt ”Zamora” Nyholm

"Zamora" är död och jag ringer "Mankan", den störste IFK Norrköping-supporter jag känner. Magnus "Mankan" Nilsson, författaren och skådespelaren:

– Jag har kvar knäskydden. Dom som pappa och jag köpte när Zamora hade sportaffär. Något som är köpt av "Zamora" tar man aldrig av sig. Kanske i visshet om att hjältar inte lever för evigt. Nu ligger skydden i bokhyllan.

– Zamora var den förste moderna målvakten. Och den gladaste. Han och Bajdoff hade ett eget språk. O, va roligt dom hade då. O, va roligt dom har nu. Hjältar avlöser varann i ett sammanhang som heter då och nu. Tack Zamora för ditt stora leende! Utan dig hade min barndom inte haft nån kust!

Mittbacken "Bajdoff", Åke Johansson, dog strax före jul i fjol. 86 år gammal.

Målvakten "Zamora", Bengt Nyholm, dog i torsdags kväll. 85 år gammal.

Mellan 1952 och 1963 vann IFK Norrköping sex SM-guld och blev tvåa fyra gånger. Omgivningen skiftade men "Zamora" och "Bajdoff" var med om samtliga de tio medaljerna som stommen i ett av de bästa klubblagsförsvar Sverige någonsin haft.

Dock var 1952, i Svenska Fotbollförbundets ögon, ett år då man tydligen kunde utse ett svenskt mästarlag utan målvakt. De elva medaljerna fördelades nämligen mellan elva utespelare eftersom varken Torsten Lindberg (13 matcher) eller "Zamora" (9 matcher) platsade bland de elva som spelat flest matcher.

Norrköping hade 1948 värvat denne Bengt Nyholm från IF Älgarna i Härnösand, och redan då hade han kallats "Zamora" så länge han kunde minnas. Smeknamnet hade han fått av Lennart "Länken" Edlund, Älgarnas dåvarande A-lagsmålvakt.

– Jag var bollkalle bara fyra år gammal hemma i Härnösand och kastade mej efter en boll som gick utanför målet vid en av A-lagsmatcherna. Jag lyckades fånga bollen och "Länken" tyckte, att jag slängde mej som "den värste Zamora", har Bengt berättat.

Detta hände sig i mitten av 30-talet när den spanske målvakten Ricardo Zamora Martinez var världens bäste – Espanol, FC Barcelona och framförallt Real Madrid – och alla som såg ut att kunna bli något mellan stolparna uppkallades alltså efter honom.

Våghalsig och orädd

I klubblaget stod han länge tillbaka för Torsten Lindberg, guldmålvakten från OS 1948. I landslaget stod han ännu längre tillbaka för Kalle Svensson från Helsingborg.

Men efter en ryggskada mot Malmö FF i april 1952 fick Torsten Lindberg lämna över som förstemålvakt i IFK till den mer våghalsige och totalt orädde Bengt "Zamora" Nyholm, som sedan inte skulle släppa målvaktströjan ifrån sig under 203 raka seriematcher. Till slut blev det 294 allsvenska matcher och tio i Europacupen.

För landslaget var "Zamora" aktuell i 15 år men chansen som förstemålvakt fick han bara i fem år. Till exempel kom han inte ens med i VM-truppen 1958 trots att han då obestridligen var Sveriges näst bäste målvakt, efter Kalle Svensson.

"Zamora" hann bli 29 år innan det var dags för landslagsdebut den 21 maj 1959 på Nya Ullevi i Göteborg mot Portugal inför 44 082 åskådare. Det gick bra: svensk seger, 2–0, mål av Agne Simonsson (straff) och Owe Ohlsson.

"Zamora" föll offer för en maktstrid mellan de tre höga herrarna i UK (Uttagningskommittén), som var och en representerade tre av Sveriges förnämsta klubbar: Eric Persson, Malmö FF, Nalle Halldén, IFK Norrköping och Einar Jonasson, IF Elfsborg.

Under de långa VM-förberedelserna hade Elfsborgs Ingemar Haraldsson varit målvaktsreserv, men plötsligt bestämde UK att den svenska truppen skulle kompletteras med ytterligare en målvakt: Malmö FF:s Tore Svensson kallades in. Och ut ur truppen for istället en IFK-spelare, Torbjörn Jonsson.

Ledarna från Elfsborg, Malmö och Norrköping käbblade om smådetaljer, men sanningen var till slut att de tre klubbarna tillsammans under hela VM-slutspelet endast hade en spelare på plan: IFK Norrköpings vänsterback Sven Axbom.

Totalt gjorde "Zamora" 30 landskamper och han stod bland annat i den klassiska landskampen mot England på Wembley 28 oktober 1959, då Sverige vann med 3–2 i det som kallats "Agne Simonssons" match. Men den matchen var lika mycket Bengt "Zamora" Nyholms.

Knockad på Råsunda

Det var också 1961 som "Zamora" knockades av schweizaren Heinz Schneiters armbåge i en VM-kvalmatch på Råsunda. Schneitner utvisad och "Zamora" ut för omplåstring av knäckt näsben i 42:a minuten, vänsterbacken Lennart Wing bytte till målvakt, "Zamora" tillbaka som målvakt i 49:e och Wing ut på backen igen. Båda höll nollan och Sverige vann, 4–0.

1961 var också året då "Zamora" fick Guldbollen. Han stod i samtliga åtta landskamper och höll nollan i fyra. "Trygghet, fasthet, pålitlighet" kännetecknar hans spel skrev Bengt Ahlbom i sin Guldbollen-krönika i Stockholms-Tidningen och fortsatte: "Han offrade föga på den ögonfägnande briljans som kännetecknade den spanske nationalhjältens arbete mellan stolparna."

Nej, vår "Zamora" spelade aldrig för galleriet. Vig, spänstig, reaktionssnabb – om än bara 178 lång.

Efter fotbollen tog travintresset över. Han flyttade till Mantorp där han blev amatörtränare. Största framgången: när han 1975 körde Zadar Brodde i Kriteriet, oplacerad dock.