”Jag stannar hemma och ser på fotboll”

Michael Wagner

Etuhu om krogbråket och hur det förändrat hans liv

DUBAI. Han säger sig både ha lagt det bakom sig och glömt nattklubbsbråket som först fick honom åtalad i november och frikänd i december.

Men det som hände har satt spår i hans sätt att leva.

– Jag går inte ut på klubbar mer. Jag stannar hemma och ser på fotboll i stället, säger Dickson Etuhu, 33, när Sportbladet får en längre pratstund med AIK-stjärnan.

Han kommer släntrande fram i långsamt tempo utmed gräsmattan på det som egentligen är rugbyarenan The Sevens i utkanten av Dubai stad.

AIK har precis spelat klart, 0–0 mot Midtjylland.

Kepsen är bak och fram, solglasögon hänger i AIK-tröjan, Dickson Etuhu suckar först lite när Sportbladet frågar om en pratstund, men förklarar snabbt varför:

– Fråga mig inte om matchen bara. Det är tufft och frustrerande att sitta vid sidan om och inte vara med och spela, säger han.

Du spelade inte mot Vasalund och inte nu heller. Varför?

– Jag är inte skadad. Jag har lite småkrämpor här och där, men det är inget allvarligt. Jag tror att jag kommer spela valda delar i några av de kommande matcherna.

– Lagledningen är smart och förstående och låter mig komma in i det i lagom tempo. Jag är explosiv så jag måste vara försiktig de första veckorna. Jag har haft det så i hela min karriär. Det har mest varit baksidan av låren. Jag får inte köra på för hårt i början av säsongerna.

– AIK låter mig bygga upp mig långsamt. Min tid kommer, det gäller att inte bli frustrerad och forcera något. Det måste man vara smart och stark i skallen för att undvika.

– För ett år sedan var jag var inte van vid kylan och konstgräset, drog baksidan, missade inledningen av allsvenskan och var borta ett par månader. Det misstaget ska vi inte upprepa, säger Dickson Etuhu.

”Det blev uppförstorat”

Att du tar det lugnare nu har inget att göra med vad som hände i höstas?

– Vad hände då…? Jag förstår inte, säger han med en spelad förvåning av hög skådespelarklass.

Åtalet?

Tystnad.

– Ah, det!

– Det kommer jag inte ihåg.

– Det är borta. Totalt. Bortglömt, säger Etuhu och slår ut med armarna.

Efter några sekunder släpper han garden:

– Du pratar med mig, min vän. Jag är mentalt stark! Det påverkar mig inte nu. Nu handlar det bara om fotboll.

Självklart kan du säga så nu. Du fick ju upprättelse och blev frikänd.

– AIK stod hela tiden bakom mig och jag är väldigt tacksam för det. Mina advokater gjorde också ett fantastiskt jobb. Men jag tycker att hela situationen och vad som hände där blev uppförstorat.

– Men det här är ett annat land och ett annat system. Det gick bra, jag tackade domstolen över att de kom fram till rätt beslut.

– Jag är inte lycklig över att jag hamnade i den där röran, jag är inte mer än människa. Jag hade otur som var vid fel plats vid fel tidpunkt, säger Etuhu.

– Det kommer inte hända igen. Jag kommer inte gå ut mer igen.

”Ser jag så illa ut?!”

Allvarligt? Ni har fått ledigt några dagar. Några i laget vill gå till Stureplan. Hänger du inte med?

– Nej, jag stannar hemma och ser på fotboll, säger Etuhu med något som man skulle tro är ett pokeransikte.

Kom igen. Seriöst?

– Jag går inte. Jag gjorde det när jag var yngre. Det är inte värt priset och stressen.

Det är väl olyckligt om den händelsen ska hindra dig från att leva ett normalt liv som 33-åring?

– Det är inget problem. Jag saknar det inte. Jag är helt ärlig – jag fokuserar på fotbollen. Det är försäsong, vi har nya spelare, vi vill vinna guldet. Det här är, förutom mina barn, vad som är viktigast för mig.

Det låter lite sorgligt. Dina barn bor ju i England, du är singel…

– ...singel? Jag? säger Etuhu och avbryter mig med ett indignerat ansikte:

– Jag träffar någon, givetvis. Ser jag så illa ut?! Hahaha, skrattar Etuhu.

– Du får inte glömma att jag har bott i London en stor del av mitt liv. Jag har haft mycket roligt i mitt liv. Been there, done that. Det är det här jag njuter av nu, fotbollen. Jag har saknat träningen, mina lagkamrater. Jag längtar efter matcherna, att gå in på Friends.

Är det helt och hållet ditt eget beslut att stanna hemma? Har klubbledningen och Björn Wesström sagt något till dig?

– Självklart är det mitt eget beslut. Men självklart har även Björn (Wesström) och jag också pratat om det som hände. Han har sagt till mig att jag måste vara försiktig.

Har barnens namn på skorna

Ditt kontrakt går ut efter den här säsongen. Hur ser du på din egen framtid?

– Vi har inte börjat förhandla, men det finns massvis med tid för det. Fotboll är ett spel där allt kan hända med olika klubbar, men jag hör att AIK är intresserade.

Det blir diskussioner om en förlängning?

– Det räknar jag helt säkert med. De vet också att jag älskar AIK. Men nu har det varit viktigare för klubben att ta hand om de nya spelarna först.

– Jag trodde verkligen att vi kunde vinna guldet förra året. Vi gjorde det inte då, men jag tycker att våra chanser är minst lika god i år. Förra säsongen var ett test, om AIK passade mig, om jag var rätt för AIK. Det känns bara som det kan bli bättre.

Hur är det att ha barnen i London (bor med mamman, Etuhus tidigare hustru).

– Jag saknar dem vansinnigt mycket ibland. Det har varit den tuffaste biten med att spela med AIK. Men klubben har varit schysst mot mig. Har vi fått en eller några lediga dagar har jag fått någon dag extra för att kunna åka till London och vara med barnen ett par dagar.

– Jag har barnens namn på mina skor. Det är två grabbar, Zaccai, 6 år, och Zavion, 5 år.

”Sverige är ett fantastiskt land”

Du är väldigt öppen med vad du tycker och tänker ofta?

– Det är sådan jag är. Jag kan inte följa någon standardmall. Då skulle jag inte kunna sova.

Sverige polariseras allt mer kring flyktingfrågor och etnicitet. Har du upplevt rasism?

– Jag har inte upplevt det. Men man kan anta att det beror på att jag är professionell och känd fotbollsspelare. Men såna saker händer överallt, i hela världen.

– Jag blev väldigt överraskad när jag kom hit och förstod hur mångkulturellt Sverige var. Wow! Det är ett fantastiskt land. Det är därför jag trivs och vill bo där. Jag får inte uppleva de negativa bitarna. Men jag hör vad som händer och det är tråkigt. Tyvärr är det en utveckling som pågår i många länder.

– Det är bara att hoppas att människor kan förändras, genom att prata med varandra, säger Dickson Etuhu.