En kavalkad i feghet, Bajen
Publicerad 2011-09-19
Marcus Leifby: Nu står klubben vid ruinens brant
Simon Helg var hemmalagets bäste spelare igår och som pris för det fick han ta emot Erik Nivas bok ”Den nya världsfotbollen”.
För Hammarbys skull hoppas jag att han tar med sig den till träningsanläggningen i Årsta i veckan och läser högt.
Då kanske hans lagkamrater kan lära sig någonting om hur fotboll fungerar.
Den där textinledningen var nästan lika taskig som rubriken jag läste när jag kom hem från matchen i går kväll.
”Division 1 – här kommer Bajen”.
Hammarby är inte där (än) och det är en bra bit härifrån till dit men som bajare finns all anledning att ligga sömnlös.
Mötet med Brommapojkarna kunde lika gärna varit en repris på någon av de andra tio förlusterna den här säsongen.
Bajen kom ut med en backlinje på styltor, ett anfallsspel lika idélöst som SVT:s nysatsning på ”Gäster med gester” och med så lite självförtroende att det såg ut som om de bar skivstänger på sina axlar.
Ingen vill utmana
Hade inte Pablo Piñones Arce varit så barmhärtig hade han varit tvåmålsskytt redan efter sex minuter.
Hade inte Nicklas Bärkroth varit så... ung... hade han också varit det men först efter 45.
Men det mest anmärkningsvärda var inte det ihåliga försvaret eller BP:s oförmåga att träffa mål från ett par meter.
Det som skapade mest frustration på Söderstadion var Bajens anfallsspel och sättet det självdog på.
Jag vet inte hur många gånger hemmalaget kom två mot två, tre mot tre, fyra mot fyra eller till och med i numerärt överläge för att sedan bara, en bit in på offensiv planhalva, bromsa in, stampa på bollen, vända hem eller slå en enkel fyrameterspassning till ingen nytta alls.
I sidled eller allra helst bakåt.
Det var en orgie i att lämna över ansvar, en kavalkad i feghet och ett frosseri i förhoppningar att någon annan ska ”göra det”.
Ingen ville utmana.
Ingen vågade avsluta.
Ingen stack i djupet.
Helg en av få som vågade
Ett så ängsligt anfallsspel, där det nästan uteslutande handlar om att lämna över allt ansvar till närmaste lagkamrat, kostar inte bara en förlorad målchans.
Det kostar baklängesmål, poäng, tabellplaceringar och, i Hammarbys fall, kan det även kosta en plats i superettan.
En av få som faktiskt vågade igår var Simon Helg.
Han är inte bara den Hammarby-spelare som är i bäst form just nu, han är även den snabbaste spelaren Roger Sandberg har i sin stukade trupp.
I läget som laget befinner sig i har man inte längre råd med en massa misslyckade försök att lirka upp motståndarförsvar.
Hammarby måste börja spela mer på chans, slå långt, hoppas på en bra studs och, förstås, ha en snabb jävel längst fram som springer på allt och som kan göra mål.
En Simon Helg alltså.
När jag frågade Roger Sandberg vem som är snabbast i truppen svarade han:
– Det är Simon... och jag vet hur du tänker, svarade han.
Jag vet inte om vi tänker likadant.
”Ska det vara senap och ketchup?”
Men jag vet att Hammarby, efter fyra raka förluster och en ynka seger på de tio senaste, nu står vid ruinens brant.
De är så nära stupet att de kan känna doften av den nykokta korven på Tingvalla IP, Studenternas, Gammliavallen och alla andra division 1-arenor där nedanför.
Händer det ingenting drastiskt i Hammarbys sätt att spela fotboll på så finns det snart bara en fråga kvar att ställa innan säsongen är över.
– Ska det vara senap och ketchup på korven?