”Det här var ett värdigt derby”

Simon Bank

AIK behövde det, allsvenskan behövde det, läktarna behövde det.

AIK–Djurgården 1–1 var ett derby som med ryggen rak helt enkelt sjöng skiten ur det mesta på planeten fotboll.

Som vi behövde det.

Ni har sett pilarna.

Publiksiffror sjunker, supportrar bojkottar, nykomlingar haltar, Kalmar FF rycker och en Kris med stort K knackar dörr lite varstans i Solna.

Såg ni AIK möta Djurgården på Råsunda i går kväll såg ni hur pilarna svängde.

Trettifyratusen fans åkte ut till Råsunda med hjärtat på skjortkragen för att se ett ångestderby. Och om det var en bra fotbollsmatch – och det var det – så var det en fullkomligt förtrollande fotbollskväll. 

Ljudet. Kraften. Passionen. 

Ett värdigt derby, så när som på rapporterna som i natt rullade in om poliser och vakter som slog vilt mot supportrar på Södra läktaren. 

Men utöver det: Var ni inte där missade ni årets match. Var ni där fick ni en påminnelse om hur stockholmsderbyn kan låta och kännas.

Djurgården hade mått bra av att få den där påminnelsen en kvart före avspark.

Dif trodde att de skulle spela för tre poäng. AIK trodde ingenting. De VISSTE att de spelade för livet. 

Rikard Norlings spelare gick rakt in i derbyhelvetet och sög i sig varenda liten droppe brinnande adrenalin som rullade ner från Norra Stå. 

Såg lätt ut att skada Dif

Det har sett svårt ut att skada Dif i år, men det såg lätt ut i går.

Bojan Djordjic fick bollen på sin högerkant, Iván Óbolo sökte ytan bakom Markus Johannesson, Bojan lyfte dit bollen – och så högg AIK. Första gången hände inget. Andra gången gjorde Daniel Mendes 1–0.

Om AIK gått in och känt sig för i derbyt så hade de bara känt att de höll på att rasa rakt ner i ett svart hål, så de vräkte på istället. ”Vi är överallt” sjöng Norra, och de hade rätt. ”Och det är inte ni” sjöng Norra, och de hade rätt i det också.

Medan AIK hoppade bomben rakt ner i derbygrytan stoppade Dif ner en stortå och kände om det var varmt. Båda lagen spelade 4-4-2, men resten var kontraster:

?Nils-Erik Johansson vågade pressa upp AIK:s backlinje och ligga högt – Djurgårdens backlinje sjönk för att den var rädd för Mendes snabbhet.

?Bojan Djordjic kunde skifta AIK:s spelrytm med sin vänsterfot – i Dif var varken Rajalakso eller Enrico i närheten av att kontrollera någonting.

?Daniel Tjernström och Dulee Johnson är skickliga passningsspelare – Sölvi Ottesen är ingen passningsspelare alls.

Första halvlek är den överlägset bästa AIK spelat i år. 

Patrik Karlsson fyllde på framåt. Kenny Pavey var Millwall Mental efter en närkamp med Jan Tauer. Och när Pavey vann en duell mot Sebastian Rajalakso knöt Norling nävarna som om han vunnit US Open.

Alltihop var en fingervisning om vad AIK kan vara i år, men en sak ska ni ha väldigt klart för er.

Djurgården var blekt före paus, AIK var bättre än på evigheter men… AIK hade ändå bara ett avslut på mål.

Det säger en del om deras svagheter.

Andra halvlek sa resten.

Först blev AIK av med Djordjics förmåga att lugna ner spelet, sedan fick de spela tio mot elva i fem minuter när Patrik Karlsson blödde från ett ögonbryn. Där tappade de energi och började fundera. Och när Dif flyttade ner Mattias Jonson på en kant mitt i andra halvlek, och samtidigt fick in Martin Anderssons passningsfötter på mittfältet, vände matchen.

Be mig inte förklara hur han gjorde

Om AIK är ett lag som exploderar så är Djurgården ett lag som maler. 

Grejen med exploderande lag är att de i­bland imploderar. Grejen med malande lag är att de alltid fortsätter mala.

När Dif malt på i en kvart-tjugo minuter, med Jonson-löpningar och ett imponerande arbete av Mikael Dahlberg, imploderade AIK.

Daniel Örlund blev sådär överambitiös som en målvakt blir när han vet att han är ifrågasatt, det var därför han gick ut på en frispark han borde låtit bli – och det var därför Kenny Pavey fick rädda åt honom.

Jag vet sedan inte vad som var störst och mest osannolikt.

Att Quirino dyngade in straffen som om han stod och slog den i sitt eget vardagsrum? Eller att Örlund räddade AIK:s säsong i anfallet efter?

Mattias Jonson slog inlägget, Enrico nickade från ett par meter – och i en tusendels sekund låg AIK i en liten svart skräphög med Daniel Örlund underst. 1–2 var klart, noterat, godkänt och inskickat i en matchrapport till Svenska Fotbollförbundet.

Men när tusendelen gått hade Örlund raderat målet. Be mig inte förklara hur han gjorde, men det såg ut lite som när Zaki Badou räddade för Marocko i VM 1982.

Jag vet inte om ni minns Zaki Badou. 

Men jag vet att vi som var på Råsunda igår kommer att minnas vad vi såg, en kväll när allsvenskan vibrerade av liv igen och AIK–Djurgården spelade 1–1.