Simon Bank: Det var kärlek åt båda håll
En bättre bortamatch är svårt att drömma om. Sverige slog Iran, tog ett spelmässigt steg, men det är så klart inte det vi minns.
Som fotbollstest var det rustikt.
Som frihetsfest? Fullkomligt unikt.
Sportbladets betyg på svenska och iranska spelarna
Kära Sverigevänner.
Olika människor blir stolta över olika saker, själv blir jag sällan så stolt över att vara svensk som kvällar som den här. På vägen till Friends Arena gick vi bredvid tiotusentals livsöden, som hade det gemensamt att de fått chansen att leva här när de nu inte kunde leva som de velat där.
På Wiens gator vällde 20 000 bosnier fram på väg till match, här kom minst lika många iranska kvinnor, män och barn för att sluta upp både för friheten de fått och friheten de kräver. Jag vet inte om vi sett någon större politisk manifestation i samband med ett svenskt idrottsevenemang på den här sidan Båstad 1975.
Erik Hamrén sa något fint efteråt, när han fick frågan om det känts som att spela på bortaplan:
– Det var kärlek på läktarna, sa han. När man spelar på bortaplan känns det nästan som att det är hat ibland. Men här kände jag kärlek, åt båda håll.
<3
Två alternativa spelsätt
Medan all världens kärnkraftsklockor tickade i Lausanne tittade vi alltså på både kärlek och fotboll, och det fanns ovanligt mycket att se på den här gången.
Mycket av den kritik som riktats mot kapten Hamrén har ju handlat om att han hattat hit och dit, att det långsiktigt stringenta ofta fått stå tillbaka för dagens smak, men visst går det att ana en förändring i hans ledarskap på just den punkten.
Det går att ställa frågor om 4-4-2 eller 4-5-1, men det här var ett stort steg mot ett svar som är både bättre och mer löftesrikt:
4-4-2 o c h 4-5-1.
När Sverige går in i det fortsatta EM-kvalet, härnäst med sommarmatch mot Montenegro, så är det med två alternativa spelsätt. Det finns matcher när de mår bäst av att spela som igår eller i Chisinau i fredags, det finns andra – mot starkare motstånd – när de kommer att behöva sina tre centrala mittfältare.
Den inledande halvtimmen igår spände Sverige upp seglen och svävade fram framför den iranska läktarorkanen. Marcus Berg tog den absolut nödvändiga rollen som backlinjepress (och gjorde det riktigt bra), Zlatan Ibrahimovic sjönk ner och startade anfall, och för en gångs skull var Sverige spelskickligt nog för att vända runt bollen tills Ibrahimovic hann fram för att avsluta.
Iran är ett välorganiserat, defensivt aggressivt kontringslag, men i början av matchen hann de helt enkelt inte fram.
Pierre Bengtsson fick visa att han har en kompetent ytterbacksfot (den vänstra, för att vara tydlig), Kim Källström och Albin Ekdal brunkade och briljerade efter behov, Emil Forsbergs kanttouch var som glass med chokladsås, Zlatan Ibrahimovic var allt och överallt och längst bak av utespelarna stod en finlirare från Falkenberg och spann sin hästsvans om en ordinarie mittbacksplats.
– Ooof, han är bra dõ…, sa Ola Toivonen och nickade huvudet menande åt vänster.
Det var alltså Erik Johansson han nickade mot.
Ställde krav på Sverige
Om Sverige ska bli ett bättre fotbollslag krävs att svenska spelare bidrar med nya saker, och den här samlingen har visat att Emil Forsberg och Erik Johansson tagit stora steg åt det hållet. Vill vi plussa lite till så kan vi dessutom konstatera att Robin Olsen var stadig och stabil och stark i luften igår.
Det kom ju att behövas, så småningom.
Irans aggressiva presspel ställde krav på Sverige, och första halvan av första halvlek klarade de av provet med beröm godkänt. Två briljanta spelvändningar gav två mål. Först när Erkan Zengin tog emot en vändning vänster till höger och lyfte in ett inlägg mot bortre stolpen. Team Melli på mellis: Iran 0, Den Store Zlatan i Väst 1.
Tio minuter senare hade Sverige en drömsekvens med våg efter våg, vändning efter vändning, innan Pierre Bengtsson lyfte in, Zlatan nickade ner och Marcus Berg tryckte in tvåan.
Sedan kom misstagen, utan att Sverige lyckades ställa om.
De forsade framåt, ”blev lite heta” som Albin Ekdal sa, och blottade sig bakåt efter tekniska misstag av Ibrahimovic och Ekdal. Backlinjen blev lite ensam, och Vahid Amiri sökte sig snyggt till en straff.
Det blev 3–1 till slut, efter en värmländsk värstingnick av Toivonen och en okej men Zlatan-fri och lite avstannande andra halvlek. Sverige kan ta med sig rankningpoäng, sin tredje raka seger, tre fina mål, en imponerande mittbacksnykomling och vetskapen att man numera känner sig hyfsat hemma i två olika spelsystem.
Vad Iran tar med sig kan diskuteras, det beror mest på vad man menar med ”Iran”, men kvällen avslutades i alla fall med att ett förlorande bortalag gick ärevarv inför sina och våra landsmän. Reza Ghoochannejhad var sist kvar, han kastade upp sina fotbollsskor på läktaren, någon ville ha hans tröja också, han funderade en stund innan han valde att behålla den på.
Sedan kastade han en slängkyss, lade högerhanden för hjärtat och gick ut.
Det var kärlek på läktarna, det var kärlek åt båda håll.