Bank: Slutet, slarvigt Sverige mot ett mästerligt motstånd
ottawa. Med ängslighet och tvivel kryssade sig skutan hit, alla och envar väntar sig ett skeppsbrott i kväll.
Vi behöver inte tro på en bragd mot Tyskland.
Men låt oss åtminstone få se elva svenska spelare som tror på det själva.
Vi har i alla fall fått en vacker ram.
När Sverige kom till Ottawa var vinden en smekning, vattnet en spegel och omgivningarna en midsommarnattsdröm. Kanadas huvudstad är en av de arkitektoniskt intressantaste jag någonsin promenerat genom, om vi vore här för att se på byggnader hade vi behövt mer än 90 minuter för att se oss mätta.
Nu är 90 minuter allt vi har för att se vad Pia Sundhages landslagsbygge egentligen är värt.
Pia kom som en urkraft och blåste liv i svensk fotboll, med övertygelse och idéer och en kärlek som smittade från mittcirkeln och ut till ett helt, hungrigt land.
Nu sitter hon i Ottawa inför det som kan bli hennes sista match som förbundskapten, skyller ovärdigt sitt slutna landslag på presskvinnan Rebecca Hedin och försöker blåsa liv i ett landslag som inte vunnit en enda VM-match.
De har närmat sig VM med ryggen först, utan att ge några signaler om att de är här för att erövra världen. Spelare har gömts undan, system har bytts ut, och jag tror ju att de där sakerna hör ihop. Visar man spelare att världen är farlig kommer de aldrig att våga vinna den.
Aldrig enkelt, ofta omöjligt
I kväll är de på Lansdowne Park, en tät arena med platta läktare, och ska försöka manövrera ut Tyskland. Det är aldrig enkelt, det är ofta omöjligt, men det som gör mig pessimistisk är svensk oförmåga snarare än tysk övermakt.
Vi är här eftersom Fifa inte ens brytt sig om att låtsas som att de vill göra VM till en öppen och rättvis turnering, utan har valt att styra ihop Tyskland, Frankrike och USA på en halva för att ge hemmalaget Kanada en lättare resa genom slutspelet. För publiken, för PR, för pengarna.
Det är som det är.
Vi är där vi är.
Tokpressande, aggressiva tyskor
Och eftersom det trots allt fortfarande är fotboll så finns det alltid en chans. Sverige kommer att braka rakt in i en sedvanligt rasande tysk förstakvart, med tokpress och aggressivitet. I går såg jag tyskornas uppvärmning – resten av träningen var stängd – men det räckte för att se deras vassaste vapen.
Mittbacken Annike Krahn stod och matade klassiska ”Flo-bollar” ut mot huvudspelsfenomenet Alexandra Popp på vänsterkanten. De kommer att leta efter den vägen, och både det individuella (Elin Rubensson) och kollektiva försvarsspelet måste lyftas flera nivåer om svenskorna ska hänga med.
Defensivt tror jag ju att en del ger sig av sig självt. Precis som mot USA – Sveriges enda toppinsats i VM – kommer Sverige att få organisationen gratis på många sätt. De kommer att pressas ihop i sitt försvarsspel, och det behöver inte vara negativt.
Nyckeln är vad de gör när de väl får bollen, vad de gör med vetskapen om att de har fartkanonerna Lotta Schelin och Sofia Jakobsson längst fram, medan Tyskland har sina långsammaste spelare längst bak.
Felet är inte bara Schelins
Det har pratats mycket om att Schelin varit osynlig så här långt i VM, men det är en diskussion som varit platt och förenklad.
Problemet är ju inte att Schelin varit dålig.
Problemet är att hon knappt fått chansen att vara bra.
I går såg jag om Australien-matchen (ett snällare motstånd än Tyskland, förstås) för att se exakt vad Sveriges bästa fotbollsspelare fick att arbeta med. Och vet ni, det var inte mycket.
När Australien sprang in 1–0 hade Lotta inte ens rört bollen. Efter det fanns ett scenario som Sveriges spelidé mer än något annat söker – att hitta Schelin rättvänd med boll på väg mot mål.
Facit? När matchen var över hade hon fått den 33 gånger, 28 av dem felvänd och ofarlig. I andra halvlek, när Sverige jagade segermål, fick Schelin bollen halvvänd mot mål en (1) gång.
Alldeles oavsett hur bra en anfallare är: Vilka krav kan vi ställa då?
Visst, det händer ju att spelare (vi kan kalla dem Ibrahimovic) inte behöver något för att göra något, men det är inget vi kan räkna med.
Om Sverige vill ha en chans att dansa vidare i VM måste de lyckas sätta ihop de två-tre passningar som krävs för att spela spetsiga sistastick in runt målet. Då måste Caroline Seger driva upp spelfarten på konstgräset, då måste backlinjebollarna komma snabbt och rätt, då måste ytterbackarna göra annat än att skyffla fram bollen, och då måste inläggsspelet från kanterna… tja, i alla fall existera.
Pia vet vad som ska sägas
I kväll står svensk damfotboll en match ifrån en bragd och vind i seglen, men också en match ifrån att åka hem från VM, bort från OS och i väg från Pia Sundhages ledarera med en sur smak i munnen.
Det vore för trist.
Sverige gick och la sig med sina midsommarnattsdrömmar i går, och även en pressad Pia Sundhage vet ju vad som ska sägas på vägen till stora slag:
– Nu är det dags, nu är det dags, sa hon. Vi var på väg att åka hem till Sverige. Känslan är att vi fått en andra chans, och människor och lag som får en andra chans kan göra underverk. Det är det vi ska göra nu.
Det är precis vad det är. Ett slutet, slarvigt svenskt lag ska gå ut mot mästerligt motstånd och försöka påminna oss om varför vi en gång förälskade oss i det.
Ni har inte en chans. Gå ut och ta den nu.
Sverige möter Tyskland i kväll klockan 22.00. Matchen sänds i TV4.