Just nu är Åkeby inte bra i mångas ögon

MALMÖ. Hörde sent i går kväll Bengt Madsen lova att MFF:s styrelse inte diskuterat alternativet att sparka Sören Åkeby.

Den typen av garantier ger jag inte mycket för.

En tränare i ett storlag är aldrig bättre än sin senaste match och just nu är Sören Åkeby inte bra i särskilt mångas ögon.

Men innan jag helt ägnar mig åt det storstadsetablissemang som Nanne Bergstrand avskyr vill jag slå fast att Kalmar var fruktansvärt bra på Malmö stadion. Ett lag med två matchvinnare som nog inte är de ni tror att jag tänker på.

Madsen erkänner att klubbens ytterst ansvariga i sina möten med tränarna framfört kritik. Samtidigt lämnar han dubbla budskap. Först pratar han om att man tittar på fem-sex spelare för att hitta speed på kanterna och sen håller han med om att MFF redan har bra bredd.

Om man har en bred och kvalitativt fullgod trupp och resultaten uteblir blir floppandet automatiskt en ledarfråga. Ett tränarmisslyckande.

Speed på kanterna är ju inte svårt att ordna med Malmös spelare redan nu. Flytta upp Behrang Safari från back till yttermittfältsplats, sätt in mycket kapable Christian Järdler och bänka ständige vändaren Yksel Osmanovski.

Flyttar boll långsamt

På högerkanten kom farten tillbaka redan i går när Jon Inge Höiland flyttades upp. Höiland framför gårdagens bäste MFF:are Ulrich Vinzents är på sikt allsvenskans bästa högersida eftersom båda är bra både offensivt och defensivt.

Åkeby tog till Malmö med sig sin filosofi om att spela 4–3–3 som Ajax med offensiva yttrar slickande sidolinjerna och ett snabbt bolltempo i djupled.

Det MFF vi ser –och har sett i snart ett och ett halvt år – flyttar långsamt boll i sidled. Man stannar upp anfall genom att ständigt dämpa farten med vändningar som avslöjar brist på speed i fötterna.

Jag hävdar absolut inte att Sören Åkeby måste sparkas för att MFF ska lyfta. I slutändan handlar allt om spelarnas prestationer. De är ju inte robotar som styrs av sin tränare försedd med en joystick på bänken.

Toivonen ingen förstärkning

I höstas var Junior och Jonatan Johansson ett otroligt samspelt och effektivt anfallspar. Upp med bollen och dom fixade målen. Så har det av olika anledningar inte blivit i år och då får antingen tränaren ta tag i saker eller andra spelare kliva fram.

Nya spelare kan bli en kick om de går rakt in i laget och gör det bättre. Sådana garantier kan aldrig en svensk klubb köpa sig. Ola Toivonen kändes givetvis som en kanonvärvning men hittills är han ingen förstärkning för MFF.

Kalmars matchvinnare som jag ser det var inte duktiga anfallsparet Ari Da Silva Ferreira och César Santin.

Mina namn är Henrik Rydström och Viktor Elm som totalt dominerade innermittfältet. Toivonen och landslagsmannen Daniel Andersson förvandlades till statister när suveräne Rydström och tuffe Elm inte bara vann bollar utan också satte igång kontringar med kvalitetspass.

Pratade med Rydström om det efter matchen och hans analys var som alltid klockren:

– I och med att vi kan sätta bollarna till varandra och tar oss uppåt får vi vila. Hade vi inte kunnat göra det hade man inte orkat göra det försvarsarbete vi gör.

Kalmar utklassade

Malmös mittfältare orkade inte. De vann boll och förlorade den omedelbart. Som Rydström konstaterade om Daniel Andersson:

– Det blev mycket att han fick lägga hem eller leta, leta, leta, leta. Och då kunde vi bara stå där och vänta.

Utklassningsseger för Kalmar som var bättre i allt. Individuellt och taktiskt.

Nu försvinner Arí men jag tror faktiskt inte att det kommer att betyda särskilt mycket. Kalmar är ett lag i dag. Ett jäkligt bra fotbollslag.

Läs också: