Tjurskallarna i KFF spelade inte bra – men är jobbiga att möta
KALMAR. Det är matcher på längden och tvären, i parti och minut – och en gång i varje match ställs ditt lag inför en fråga:
– Är du trött nu?
Kalmar FF svarar väldigt sällan ja.
Man behöver inte vara smålänning för att stämma upp i utslitna aforismer om vägar som är mödan värd.
I går satt jag i en bil genom Sverige, på väg till Småland, såg sommaren slå klorna i ett helt land och kom fram till en arena med kroppkakor, farbröder utan r och en gammaldags hejaklacksledare som heter KFF-Göte.
Sen kom en match i vägen.
Kalmar FF–Hammarby har blivit en modern klassiker i svensk fotboll.
Bonnjävlar mot storstad. Grabbnävar mot parfym. Tjurighet mot tjurighet. Det har ångat om de här matcherna, ända sedan Andreas Thomsson sänkte Bajen med guds/satans hand redan 1999.
I går smällde det igen, och det var verkligen inte vackert.
Kalmar är ett bättre, helare lag än Hammarby, men de hade problem före paus. Mikkel Jensen fräste om långbollande efteråt, men det var nog mest av gammal vana. KFF ville spela efter marken, men Hammarbys försvarsorganisation och en plan som såg ut som en upphetsad igelkott ställde till det.
Det blev för långsamt, för odistinkt, och riktigt tryck fick de bara de gånger fyra meter Elm (David och Viktor, Rasmus var krasslig) hjälptes åt för att plocka ner lite längre uppspel.
”Poppen” ska givetvis stå
Men det blev inte mycket, och det lilla som blev tog stopp på Poppen. Han fick, förstås, stå igår igen. Det ska han göra tills det, på träning eller match, märks att Rami Shaaban är en bättre målvakt. Enkel målvaktsmatte.
Hammarby var inte bättre än KFF igår, men det gjorde på många sätt en bättre match.
Kalmar spelade 4-1-4-1 i sin defensiv, men Patrik Rosengren var lite rädd för Charlie Davies snabba fötter och drog med sig backlinjen ner. Det ledde till att Henrik Rydström fick springa livet ur sig för att stänga passningsvägar på ett område som var större än Luxemburg.
Han gjorde ett strålande jobb, men inte tillräckligt.
Hammarby hittade uppspel efter marken på felvända anfallare, rakt igenom KFF, och fyllde på med ett rättvänt mittfält. Om övriga laget varit ens hälften så bra som Petter Andersson – herregud, så fysisk han har blivit! – hade Hammarby kunnat göra två-tre mål före paus.
Istället rycktes matchen i små, grönvita bitar i andra halvlek. I torsdags såg jag Bajen slita hjärtat ur sig för att vinna en match de borde förlorat. De slog Helsingborg då, eftersom de hade en överjävlig målvakt och eftersom de spelade inför en publik som alltid ger dem en extra mils spring i benen.
I går hade de ingen publik, inget spring, och till slut knappt några spelare kvar.
Mikkel Jensen fick en blödning i höger fot, Lolo Chanko stukade vänster fot. Det var en sorglustig syn när de hoppade av planen på varsitt ben. Den rätt klumpige Claudio Dadomo blev utvisad. Och när Suleyman Sleymans ena lår var så hårt lindat att det såg ut som… hans ena vad fick Tony Gustavsson skicka upp honom på topp och be en bön om en poäng.
”De får nåt bra att äta här”
Om man ser på vilka 9,5 spelare Hammarby spelade den sista kvarten med är det bara att konstatera två saker om Kalmar FF.
Den första är att de inte spelade särskilt bra.
Den andra är att lik förbannat tryckte Patrik Ingelsten in 1–0 efter 93 minuter.
– De är tunga och stora, Kalmar. De får nåt bra att äta här, sa Mikkel Jensen.
Jo, Kalmar FF är ett jobbigt lag att möta. Men det har lika mycket med tjurskallarna att göra som med fysiken.
Alltså, jag brukar vara allergisk mot dem som babblar om ”inställning” i fotboll. Men det här är ingen vanlig säsong, det är en säsong med tre matcher i veckan, med slitna ben, hängande huvuden.
Och som motmedel uppfinner de allsvenska tränarna hjulet, varenda vecka.
Det är isbad här, nedvärmning där, det är uppvärmning och avvärmning, återhämtning och andhämtning och dieter och fan och hans gamla moster.
Det är väldigt få som säger sanningen, men Nanne Bergstrand sa så här igår:
– Det är självuppfyllande med det där snacket om tufft spelschema. Man väljer själv om man blir trött.
Tour de France – på skateboard
Precis så är det ju. Spelare med försäsong och uppbyggnad som sträcker sig härifrån till evigheten ska spela tre matcher i veckan under en dryg månad – men på tränarna låter det som om de ska köra Tour de France två gånger på raken. På skateboard.
Sista halvtimmen i varje match hör spelarna de där rösterna i huvudet, de som säger ”sliten”, ”trött”, ”tufft spelschema”. De som tillåter sig att lyssna kan inte räddas av några isbad i världen.
Kalmar FF gick på knäna igår, men jobbade tjurigt tills de fick sina tre poäng.
KFF leder serien, de har vant sig vid att vinna, och när vindarna kring Fredriksskans skrek att han borde vara trött stod en flinande Patrik Ingelsten i omklädningsrummet och pratade om annat.