MFF saknar guldspelet

...men krisen kan bli trevlig

Ni vet hur det är när man gått vilse – hur glad man blir när man ser nåt man känner igen?

Malmö FF såg Niklas Skoog i går.

Ni skulle sett hur de jublade.

Solen sken tills den var trött, publiken var snäll och väluppfostrad, Malmö FF fick tillbaka två nyckelspelare, vann matchen, firade som tokiga och leder serien.

Jag vet inte vad ni tycker, men visst låter det som en ganska trevlig kris?

Det är ju vad MFF haft att brottas med. Sören Åkebys jobb är ifrågasatt, spelarna sågas till höger och vänster, tålamodet är på nollpunkten.

I går var de så lyckliga att de höll på att gå i bitar. När Niklas Skoog sådär skoogskt iskallt jazzade med höfterna och la in bollen i fel hörn så sprang hela laget efter honom. Jonas Sandqvist sprang hundra meter för att kramas, Anders Andersson gav Skoog en fet puss på kinden, det var som om hela MFF svämmade över av lättnad.

Det var verkligen ett stort litet ögonblick, en stor liten saga.

Han är ju en skön typ, Skoog. Typen som under två års oavbruten rehab-träning aldrig tvivlat, och alltid varit en av de tjôtigaste i omklädningsrummet, och som nu äntligen fick vara med och spela igen.

Det förändrade kvällen för klubben och vardagen för honom, men det förändrar inte publikens kritik mot serieledarna.

Jag förstår kritiken, delar en del av den, men att den finns säger lika mycket om Malmö som fotbollsstad som det säger om läget i MFF.

Inget är lika illa som det kan låta – och väldigt lite är så bra som det kan verka.

Allt bottnar i den här frågan: Har laget ett spel som är bra nog för att vinna SM-guld?

Vi tar den sen.

Dumhögt spel av BP

Malmö FF har länge varit ett lag som gör för lite av väldigt mycket, och i går mötte de ett lag som kan göra mycket av väldigt lite. MFF borde avgjort matchen mot BP på femton minuter i början, när de var mer överlägsna än något lag jag sett i årets allsvenska.

BP låg dumhögt med sin backlinje, misslyckades med att stressa Malmös uppspel – och om Jonatan Johansson varit i närheten av Jonatan Johansson-form så hade BP kunnat åka hem efter en kvart.

Fotboll är ju ganska enkelt ibland. En grundläggande regel är att ett överlägset lag som inte gör mål sällan fortsätter att vara överlägset i evighet. När allt går för enkelt är det lätt att bli lat.

Brommapojkarna blev lite modigare i sin tidiga defensiv, lite fegare i sin sena defensiv, och plötsligt var de med i matchen.

De kunde till och med stulit den, med U19-landslagsmannen Michael Almebäck från start i backlinjen och Mikko Albornoz, 16, på bänken. BP är bra nog för att störa de flesta, men lite för vekt för att räcka hela vägen. De gjorde det inte mot Malmö i går heller.

Så, för att återkomma till den där frågan:

Har Malmö FF ett spel som är bra nog för att vinna SM?

Nej, inte just nu.

Men de behöver inte vinna SM just nu, det räcker att de gör det i oktober.

Tills vidare räcker det att samla poäng, och det gör MFF rätt hyfsat, till skillnad från - till exempel – det tappert arbetande BP.

De deltar inte i uppspelen

Malmö har två stora problem, och vi såg båda på Stadion i går. Det ena är att de inte gör mål när de borde; det andra är att de har flera spelare som inte tillför något på planen, som inte deltar i spelet. Det är ett systemfel mer än något annat. Johan Andersson och Yksel Osmanovski hänger båda i luften och finns inte med i uppspelen alls.

De arbetar stenhårt, men Andersson rörde knappt bollen i går och Osmanovski är just nu för svag på att slå sin motståndare med boll. När sedan Ola Toivonen, som alldeles för ofta, tar ledigt under perioder av matcherna så finns det inte så mycket till mittfält kvar.

Malmö spelar rakt, söker Junior på fötterna konstant – och blir väldigt lättläst på det viset. Väldigt mycket hänger på om Junior lyckas eller inte.

Han gjorde inte det den här gången.

Låt honom arbeta vidare

0–0 hängde som små ovala åskmoln över de himmelsblå, mitt i junihimlen. Mellan tummen och pekfingret på ett nyfött barn kan ni se hur nära Sören Åkeby var att nå nästa nivå av nedgörande kritik.

Nu slipper han, MFF ska naturligtvis låta honom arbeta vidare. Det känns lustigt att ens behöva skriva det om en tränare som leder serien.

Det gör Åkebys lag, ett par timmar till åtminstone.

Efter matchen erkände MFF:s

tränare att han varit rädd för BP:s anfallsspel, men tre poäng ursäktar så mycket och när vi stod i en halvcirkel runt en leende Niklas Skoog som hade en golfbollsstor prilla under läppen så kändes det som förr på något sätt.

Skoog hänger med, trots allt. Och det gör MFF också.