Frändén: Hade absolut gehör för fotboll

Av: Johanna Frändén

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Det går inte att påstå att det kom särskilt oväntat. Ändå är beskedet om Diego Maradonas frånfälle som ett slag i solar plexus.

Det görs inte fotbollsspelare som Maradona längre.

Frågan är om det ens görs människor av hans kaliber.

Det är bara några veckor sedan Diego Armando Maradona fyllde sextio och publicerade ett brev i den italienska tidningen Corriere dello Sport: ”Jag tycker inte att sextio år är rätt tillfälle att göra bokslut, men jag förnekar inte något av allt det som varit eller som jag gjort. Jag ångrar inget. Jag vill inte ångra något”, skrev födelsedagsbarnet.

Det var, dessvärre, hög tid för bokslut. Men hur sammanfattar man ett liv som så till den grad pendlade mellan extremer, från anonym argentinsk arbetarklass till materiellt överflöd, från VM-guld till skandalös dopningssorti åtta år senare, från teknisk briljans till djupt missbruk?

Kroppen bar inte längre

Maradona var grandios, han härbärgerade livets all komplexitet i sin på slutet lika imponerande som sargade kroppshydda. Och kanske börjar och slutar allt med Diego Maradonas kropp.

Vid sextio års ålder kunde den nästan inte bära honom längre. ”Det beror på allt kortison de sprutade i mig, det var för att vinna till varje pris”, skriver han i brevet i Corriere dello Sport.

Alla som sett filmen Diego Maradona vet vad han pratar om. Det är ett tidsdokument över hur den giriga fotbollsindustrin, då ännu i sin linda, sög ut det bästa av en sällsynt talang och satte sprutor i hans kropp för att kompensera för överbelastningen. Maradona festade med camorran på kvällarna, han snortade kokain på Neapels finaste adresser i veckorna och spelade fotboll på helgerna medan hans familjeliv föll samman på hemmaplan. Nuförtiden kallar vi det missbruksproblem och arbetsgivaren är skyldig erbjuda hjälp. I åttiotalets Neapel var det som det var – ett PR- och maktspel lika snårigt som gränderna i Neapels stadskärna, där Maradona till sist kom ut som förloraren.

Den sextioåriga Diego-kroppen kunde inte hoppa längre, berättar han i brevet. Trettio år tidigare hade den dansat fram över Italien, Europa och världen. Den gjorde det nästan ensam. Varje fotbolls-VM har sitt namn att hänga upp guldmedaljen kring. En Müller, Romario, Zidane, Iniesta eller Mbappé, superstjärnor omgivna av ett extremt kompetent lagmaskineri. VM 1986 vann Maradona fotbolls-VM åt Argentina, med hjälp av en dominans och överlägsenhet som förmodligen aldrig kommer att upprepas i ett mästerskap.

Foto: WITTERS BILDBYRÅN

Absolut gehör för fotboll

Att se Maradona spela fotboll var som att lyssna på musik, också för oss som är för unga för att minnas den bästa perioden av hans karriär. Det finns spelare med fetare trofésamlingar, spelare med mäktigare målrekord, och gudarna ska veta att det finns fotbollsspelare med större kontinuitet i karriären.

Men det finns få med Diego Maradonas absoluta gehör för fotboll.
Det finns ingen med hans näsa för att skapa konflikter.

De uppenbara kontroverserna förstås – och här finns inga skäl att dölja skönhetsfläckarna: Drogerna, misstankarna om våldsamhet i nära relationer, den utomäktenskapliga sonen, fester med prostituerade kvinnor under sena nätter i Neapel.

De vardagliga bråken – de som knappt blev blänkare i tidningen. Den enda gång jag sprungit på honom själv var när Argentina mötte Spanien i en vänskapslandskamp hösten 2009 i Madrid. Maradona var förbundskapten och hårt kritiserad för lagets spelstil, han stormade ut efter en fråga på den fullpackade presskonferens efter förlusten på Vicente Calderón-stadion. Maradona menade att den argentinska pressen behandlade honom som avfall och när Argentina blev VM-klara samma höst höll han inte igen: ”Nu vill jag be damerna i lokalen att inte ta illa upp, men de (medierna) kan suga den och fortsätta suga. Jag är svart och vit, aldrig grå.”

Det var spanska vulgaris för att be pressen dra åt helvete. Jag har aldrig tagit mindre illa upp, vare sig som kvinna eller journalist.

Diego Maradona var en enmanscirkus i alla lägen. När han spelade fotboll stannade världen till, när han pratade ruskade han nästan alltid om den ett varv.

Självklar politisk figur

Maradona var också en alldeles självklar politisk figur. Han saknade kanske intellektuell stringens och brio för att bli lyssnad på av etablissemanget, men framför allt befann han sig nästan alltid på fel sida för makthavarna. Det kommer att skrivas runor i stora liberala tidningar det närmaste dygnet om hans rättspatos, bultande hjärta och stöd för svaga och utsatta, men låt oss tala klarspråk: Diego Maradona var en vänsterman ut i fingerspetsarna.

De berömda bilderna tillsammans med Fidel Castro och andra auktoritära socialister kostade honom säkerligen många vänner under åren, men engagemanget var genuint och långlivat. I offentligheten stöttade han alltid sydamerikanska antiimperialistiska politiska rörelser, som aktiv tog han tidiga initiativ till facklig organisering inom den internationella proffsfotbollen. Så sent som för ett par år sedan skickade han en videohälsning till de anställda som hotades av varsel på en stor argentinsk tidning för att visa sin solidaritet. De kanske hade behandlat honom som avfall några år tidigare, det stoppade inte Diego Maradona från att försvara dem som arbetstagare och hänga ut tidningens ägare på tork.

En argentinsk vän skickar bilder från ett vårgrönt Buenos Aires där trafikanvisningarna på de elektroniska gatuskyltarna har ersatts med texten ”Gracias Diego”. Han beskriver hur det är nästan helt tyst på gatorna, hur människor i eftermiddags-tv gråter.

Mycket av vokabulären kring myten Maradona har handlat om att han är en Gud, en utomjording, en bolltalang från en annan galax. I själva verket var han mycket mer människa än någon annan nu levande fotbollsspelare. Hans liv är ett sorts kartotek över hela människosläktets briljans och brister, fåfänga och kamplust.

Maradonas övermänsklighet lyckades förföra hela världen, men det var hans mänsklighet som gjorde att vi förlät honom hans felsteg.

Diego Maradona var alltid större än livet, ur alla aspekter man kan tänka sig. En av världens största artister har precis klivit av scenen. Han lämnar en gigantisk bit av fotbollshistorien efter sig.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.