Det Stolta gnaget har blivit det Rädda laget

När ett lag inte ens kan göra mål när de gör mål – vad ska vi kalla det då?

Anfallsproblem?

Jo, det är nog precis vad AIK har.

Mitt i den allmänna chockvärmeattacken fick de svarta från Solna en påminnelse om en rad i sin egen klubbsång:

Ibland så kan det blåsa kalla stormar.

Det kan ju det.

Efter en match som den i går, en av de märkligare allsvenska matcher jag sett, är det inte särskilt konstigt att det börjar dra lite kallt kring AIK.

AIK–Örebro var en blandning av slapstick, drama, thriller och något jag inte riktigt vet vad det heter. Matchen kunde slutat 5–5, vi fick se en rejäl domarmiss, spelare som sköt mot eget mål, ribb- och stolpskott, och en spelkvalité som pendlade mellan mycket hög och mycket medioker. Vi fick se Niklas Sandberg bli avfirad som vore han en Johan Mjällby eller en Krister Nordin, och den underbare Gabriel Özkan gjorde comeback vilket räddar åtminstone min vecka.

Men låt oss klara av domarmissen först, eftersom den skymmer så mycket annat.

Tänk på annat, Norling

Åke Andreasson inledde matchen med en domares motsvarighet till ett självmål när han blåste av Wilton Figueiredos 1–0-mål efter tre minuter. Men han gav också AIK en billig straff, och det är ju som Rikard Norling så snyggt sa efteråt:

– Åke gör misstag, precis som jag gör misstag. Skillnaden är att han inte sitter och kommenterar mina.

Precis.

Och vore jag Norling skulle jag tänka på annat. Som AIK:s spel.

Örebro är ett stabilt lag i år. Lätt att läsa, lätt att tycka om. De spelar passningsfotboll, har kloka spelare på mittfältet och ett anfallspar som inte spelar riktigt samma sport. Stefan Rodevåg jobbar för två, Nedim Halilovic för en halv; båda har haft problem med sitt målskytte.

Bra när de är bra

Men man vet var man har dem. Man vet var man har ÖSK.

Med AIK vet man, som vanligt, alldeles för lite.

Laguppställningen är en sak, förändringarna i går ändrade inte spelsättet, och det är fortfarande så att när AIK är bra så är de väldigt bra. Stundtals spelade de ut ÖSK med fina djupledsspel mot Figueiredos fötter, tillbakaspel mot Khari Stephenson och Robert Åhman-Persson och ambitiösa löpningar från Daniel Mendes och Kristian Haynes.

Men AIK har ett spel som kräver, och de är väldigt ömtåliga när det går tungt.

Kantspelet är borta

När Dulee Johnson hackar lite (som nu) eller när de förlorar boll i dumma lägen (som i går) så faller de andra delarna av spelet också.

Tydligast av allt: Kantspelet är borta.

Näst tydligast: Osäkerheten hos backar som Nicklas Carlsson och Patrik Karlsson.

Örebro stressade AIK, och kunde mycket väl gjort tre-fyra mål om det inte vore för en strålande Daniel Örlund. AIK kunde gjort lika många åt andra hållet.

Låter det som en underhållande match? Det var det.

Låter det som en väl genomförd match? Det var det inte.

ÖSK kommer att ta många poäng i år, särskilt om Halilovic börjar göra jobbet som måltjuv. Kvalitéer har de så det räcker. Hur AIK:s säsong kommer att se ut avgörs de kommande veckorna.

De har inte långt till toppen, men de har långt till tryggheten som kan leda dem dit.

Norra stå sjunger om ”stolta AIK”, men allt de ser just nu är Rädda AIK.

AIK har inte tid

I ett lag som saknar de enkla spellösningarna så måste lagspelet fungera, de måste börja tro på det de håller på med igen – och det behöver inte krävas så mycket. Ett nyförvärv, en mittback med lite hållning, en matchtränad Khari Stephenson, något vad som helst som injicerar den sorts självförtroende som gör att till och med ytterbackar vågar delta i anfallsspelet.

Problemet, som alltid i AIK, är att de inte har tid.

På måndag spelar de i Gefle, utan Wilton Figueiredo, helgen efter har de Gais borta.

Har inte resultaten kommit då får ni se Rädda AIK darra på riktigt.

Simon Bank