Simon Bank: Ett tärendöskt varggrin som lyste upp spåren
FALUN. Det finns dagar när vi låter analysen vila, när det är enkelt att se klart genom snödimman.
En dag för valla.
Men alla andra dagar är för Kalla.
Att hacka sig genom de käftsmällsstora snöflingorna på vägen upp till Lugnet var som en omvänd Via Dolorosa, med norska vätskepauser.
– Den stora dagen! sa VG:s Nils Manglerød .
– Nu eller aldrig! sa VG:s Ole Kristian Strøm.
Kjetil Kroksæter på Adresseavisen sa ingenting, han bara pekade på sin svenska landslagsmössa.
En dag i livet
Alla med en kalender visste att det var tisdagen den 24 februari, men alla med minsta skidsynaps visste också att det också var Charlotte Kallas dag. En mil i fri stil inför hemmapubliken i Falun, en dag i livet.
Till och med de med norskt pass unnade henne den dagen, och de som hade till jobb att lyfta henne över alla hinder gjorde just det.
OS i Vancouver för fem år sedan var inte bara starten för Kallas karriär på allra yttersta världsnivå, det var samtidigt starten på ett gigantiskt norskt vallaprojekt. De hade misslyckats i Vancouver, om det skulle kosta tiotals miljoner att undvika att det hände igen så fick det faktiskt kosta det.
Men i Sotji lärde vi oss stava till smørebom, i Falun fick vi en repris.
Weng, Jacobsen, en toppformad Johaug och självaste drottning Björgen gav sig ut i skogen med vattenskidor på fötterna, det var en mareritt för Marit medan Charlotte Kalla dansade fram. När Kalla kom i mål evighetskramade hon vallachefen Urban Nilsson, och aldrig har orättvisa förhållanden känts så rättvisa.
Ögonen?
Jag såg dem inte för all snö. Den här gången var det ett tärendöskt varggrin som lyste upp spåren.
Charlotte Kalla hade väntat så länge på just den här dagen, och när den äntligen kom spelade det ingen roll hur branta backarna var. Hon dubbelstakade sig upp till Dalastugan, benen skrek av svensk syra, men hon höll i treans växel när andra slog av, hon höll farten uppe när andra bromsade in.
Till slut stod hon där och försökte förstå att hon kommit fram, att drömmen blivit sann.
Så lätt att förstå varför
Norskorna som skulle slita henne i stycken kom in som 22:a, 27:a, 29:a, 31:a och 33:a. De sa som det var, att de inte haft skidor att åka på, men att de unnade Charlotte Kalla den där medaljen.
Valla eller inte valla – alla unnar Kalla, och det är så lätt att förstå varför.
Det handlar inte om hennes urstyrka, eller om sättet hon dansar uppför backarna på, inte ens om att hon är en trevlig, ödmjuk norrländsk brud i största allmänhet.
Det är inte ens allt det där övermänskliga i prestationerna som gör henne så sanslöst stor, utan alla motgångarna på vägen.
Hon tvivlar, hon tvekar, hon söker och letar. Hon är nervös och ur form. Men hon stannar aldrig upp, slutar aldrig gräva ner allt hon har i en grop av ambition och litar på att det förr eller senare ska finnas guld där.
Häromdagen frågade jag henne hur en skidåkare vet att de verkligen gjort allt de kan, det är ju så mycket enklare för en simmare eller friidrottare som kan sätta upp tydliga, mätbara resultatmål.
– Det är en känsla, sa hon. Jag vet med mig vars tankarna varit under loppet, om jag haft fokus på rätt saker, om jag försökt påverka det som är just här och nu. Då vet jag att min prestation varit så bra som den kan vara.
Syntes över hela Falun
Alla kan inte åka skidor som Kalla, men varje ung människa i Sverige kan försöka göra sin egen plan, se till att inte skena med tankarna, försöka fokusera på rätt saker och bli allt vad de kan bli.
Charlotte Kalla vill bli allt hon kan vara, och hon lyckas väldigt ofta med det. När hon före VM sa att hon ibland tvivlar på vem hon är utanför skidåkningen, vem personen Charlotte egentligen är, så finns ju svaret ute i spåret: Du är den sortens person som kan använda dina egenskaper till att bli vad du vill, så länge som du inte låter någon annan formulera det åt dig.
Charlotte Kallas dag började med att hon lät varggrinet lysa genom snön, den slutade med att hon stod över alla andra i skidvärlden och log så att det syntes över hela Falun.
Jag frågade henne om hon kunde veta att hon gjort sitt yttersta, nu när det inte fanns några norska konkurrenter att mäta sig med.
Hon tänkte efter som hon tänker efter, sedan sa hon:
– Jag tror att jag fokuserade på rätt saker där ute under loppet.
Det tror jag också. Och det tror jag att väldigt många skulle må väldigt bra av, väldigt ofta.