Bolin: Bästa laget jag sett under mina år
Fotbollen logisk?
Du skojar.
Då har du aldrig sett BP och HIF mötas på Grimsta.
Till slut landar det nästan som alltid i form och i förlängningen i självförtroende.
Just av det skälet var förutsättningarna inför kvällens möte på uppfräschade Grimsta rätt kittlande:
Ett hemmalag som mer eller mindre ägt serien sen omgång fyra, men som klev ut på planen med två raka förluster – något som tidigare inte har inträffat under Olof Mellbergs tid som tränare i klubben.
Hur hårt tog smällen mot Degerfors och stjärnsmällen mot Falkenberg, egentligen? Man undrade.
Allsvensk frossa? Den både unga och tunna truppen sliten efter rätt hårt matchande? För mycket surr kring skyttekungen Viktor Gyökeres, som förvisso stannade säsongen ut till slut, men som sen ansluter till Premier League-rookien Brighton?
Man visste inte.
Eländiga våren
Och så då ett bortalag som äntligen tycks se ljuset i tunneln efter en vår som bara blev mer och mer eländig ju närmare sommaren vi kom.
En krisklubb som valt att behålla en handfull rutinerade rävar, men som i övrigt prioriterat de egna talangerna och dessutom karvat bort en del dödkött som fanns kvar efter fjolårets allsvenska debacle – och som att döma av reaktionerna i diverse medier verkar ha fått mandat för sitt agerande av numera rätt luttrade supportrar.
Så… hur blev det då?
Tackar som frågar – full fart direkt och det var, ändå inte helt oväntat, BP som tryckte plattan i botten, säkert stärkt av att man vid två tillfällen tidigare under säsongen mer eller mindre mosat HIF.
Först i cupen på vårkanten. Sen i serien på försommaren. Eftersom HIF, väl medvetet om sin motståndares styrka, i första hand hade valt att försöka stänga till centralt fick BP främst ta vägen via kanterna för att skapa målchanser. Och det var främst på vänstersidan det hände grejer.
Läckre Kevin Kabran gjorde sig spelbar mest hela tiden och sög åt sig bollar, samtidigt som Joel Qwiberg överlappade konstant och piskade in en handfull diagonala inspel som HIF hade all möda i världen att freda sig emot.
Tvingade till reservplan
Centralt på mittfältet såg BP:s spelmotor Markus Gustavsson till att fördela bollar med rätt fart och rätt precision och sträckte på så vis HIF både i sidled och djupled.
Men trots ett stort spelmässigt övertag och ett par, tre hundraprocentiga lägen tvingades BP ta till reservplanen för att fixa ledningsmålet. Då snackar vi fasta situationer, alltså.
På en sedvanligt precis Markus Gustavsson-hörna slet Gustav Sandberg Magnusson sig loss och kunde besynnerligt oattackerad vräka in 1-0 med pannan bakom Pär Hansson.
Sjätte målet för säsongen för GSM. Inte illa av en gnuggare med främst defensiva uppgifter och förtjänster. Ser man enbart till den inledande 45:an kan man lugnt konstatera att BP har en högstanivå som inget annat lag i serien ens är i närheten av.
Ja, jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att säga att BP är det bästa lag jag sett under mina år som Bladets öga på denna serie.
Bättre än Östersund som nu håller på att erövra Europa.
Bättre än Sirius som i år tagit allsvenskan med storm.
HIF:s första halvlek? Uteslutande försvarsspel, vilket man klarade av anständigt.
Offensivt? Ett tamt långskott från innerbacken Peter Larsson.
Det var allt.
Satsade på kontringsspel
Efter paus testade BP en annan metod som man också behärskar – om inte till fulländning, så snudd på. Man tog hem laget, skickade över dirigentpinnen till HIF och försökte att kontra in det avgörande 2-0- målet.
Det höll på att gå – flera gånger om – men ibland är bollen rundare än vanligt. Trots numerärt överläge, elva mot tio, sedan Edwin Gyimah dragit på sig sitt andra gula kort för kvällen, kunde BP inte stänga till utan i sista ordinarie matchminuten tilläts Johan Persson nicka in kvitteringen efter frispark.
Svagt, såklart, eftersom BP borde ha vunnit den här matchen med, låt oss säga 3-0, men också motsvarande starkt av HIF som trots spelmässig underlägsenhet under stora delar av matchen aldrig vek ned sig utan bet i.
Konsekvenserna av resultatet? Att BP trots allt bör kunna säkra det allsvenska avancemanget i god tid innan serieepilogen. Allt annat skulle förvåna oerhört.
HIF? Hoppet om att knipa kvalplatsen lever, men för hur länge till återstår att se. Jämför man lagets prestation i kväll med den Trelleborg stod för mot Gais i går och den Falkenberg stod för mot Dalkurd i lördags ser det inte särskilt ljust ut.
Men nu är den här serien som den är, så osvuret får anses vara bäst.