Wennerholm: Det är en riktig skräll
Publicerad 2016-12-17
MOSKVA. Sverige åker till Moskva med ett utdömt och totalt nederlagstippat lag.
Så vad händer?
Jo, de skriver historia.
De har avgjort Channel One Cup efter bara två matcher och vinner turneringen för första gången sedan 2011.
MOSKVA. Sverige åker till Moskva med ett utdömt och totalt nederlagstippat lag.
Så vad händer?
Jo, de skriver historia.
De har avgjort Channel One Cup efter bara två matcher och vinner turneringen för första gången sedan 2011.
Ja, Tre Kronor har bara vunnit den här turneringen tre gånger totalt och då räknar jag ända tillbaka till vad som startade som Izvestijaturneringen 1967. Då som en hyllning och 50-årsjubiléet av ryska revolutionen.
Tre svenska segrar på snart 50 år.
Svenskarna käkade upp hemmanationen Ryssland när de vann med 3–1 i torsdags och fortsatte med Finland till frukost här på lördagen i en match som slutade 4–2.
Och turneringen är redan avgjord, eftersom varken ryssarna eller Finland, som möts i sista matchen, kan gå om svenskarna. De kan komma upp i samma poäng (sex), men Sverige vinner i så fall på inbördes möte.
Sverige har till och med råd att förlora mot tjeckerna på söndagen. Den matchen är plötsligt helt ointressant, även om det känns som det här laget vill vinna tre raka.
Det är en riktig skräll av ett lag få trodde på och inte minst jag själv.
När jag landade med Aeroflot (SAS har slutat flyga på Moskva, tyvärr) kändes den här turneringen lika iskall som vädret.
Vad svensk hockey behövde
Den här svenska landslagstruppen var ju betydligt tunnare än den som förlorade tre raka matcher i Karjala Cup senast och ingenting talade egentligen för dem här i svårspelade Moskva.
Men det värmde att se dem bevisa motsatsen.
Nu hjälper det ju alltid för svenska landslag att bli tvärsågade. Man ska aldrig underskatta den mentala effekten på ett utdömt landslag.
Kunskapen finns ju där i botten, alla spelare är välutbildade och den där extra skärpan i sinnet som elaka pennor kan åstadkomma kan vara hela skillnaden.
Men det här var precis vad svensk hockey och förbundskapten Rikard Grönborg behövde.
Ett lyft i decembermörkret.
Jag satt och njöt av Sveriges spel mot Finland och framförallt de snygga målen. Det var inte världens bästa hockey kanske, men det var offensivt och kul att titta på. Lite allsvenskan över det hela och finländarna hade inte direkt bästa laget här heller.
Och ska jag lyfta fram en nyckelspelare, så blir det Linus Omark.
Hans comeback i landslaget blev mer än lyckad, då han spelade en avgörande roll både i den här matchen och i den mot ryssarna.
Det var Omark som ensam bäddade för Simon Bertilssons matchavgörande 2–1 mot Ryssland i torsdags.
Och det var samme Omark som serverade en annan back, Erik Gustafsson, till det viktiga 1–0 mot Finland.
Här i Moskva har han fått ha den ledande roll han nästan måste ha för att fungera som bäst.
Även Patrik Zackrisson var strålande i den här matchen. Ett mål och en smekande passning till Alexander Bergströms 2–0. Matchens snyggaste mål. Och passning.
Det var också kul att se David Rundblad tillbaka i landslaget.
Han hade inte spelat i Tre Kronor sedan 2011, då jag och många andra trodde att han skulle utvecklas till en världsback efter en fantastisk säsong i Skellefteå.
Nu blev det inte så.
Rundblad imponerade
Rundblad gav det chansen, men lyckades inte slå sig in i NHL på de nästan fem säsonger han spelade i Nordamerika. Nu är han i schweiziska Zürich och har Hasse Wallsson och Lasse Johansson som tränare. Det borde fungera som ett urverk tycker man.
Och Rundblad hoppas jag få se mer i landslaget. Det finns en storhet där som inte riktigt fått blomstra än.
Nej, Ryssland blev blåsta på festen här i Moskva, där det ryska ishockeyförbundet firar 70 årDe hade satsat stort med varenda inhemsk stjärnspelare som fanns tillgänglig, men förlorade den här hemmaturneringen redan i första matchen.
Det var också den stora bragden av det här svenska laget.
Grönborg har blivit lite av en expert på att knäcka ryssarna. I World Cup bröt han ju den tolv år långa förbannelsen mot Ryssland, som Tre Kronor inte hade lyckats besegra i ett mästerskap sedan 2004.
Jag hoppas han fortsätter på den vägen.
För det här var roligt att se. Om det var början på något stort, eller bara en tillfällig dödsryckning för svensk hockey återstår att se.
Det behövs fler framgångar för att Sverige ska vara tillbaka på kartan igen.
