”Förlorar en del av sig själv – hjärtskärande”

Felicia tvingades amputera båda benen efter otäcka olyckan • Deltar i ATG:s talangprojekt: ”Tacksamhet och ilska”

Uppdaterad 2021-08-27 | Publicerad 2021-08-23

Felicia Grimmenhag var bara 17 år när hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka och förlorade sina ben.

I podden ”Hovavtryck” berättar den 27-åriga paradressyrryttaren om katastrofen, tuffa vägen tillbaka och kärleken till hästarna.

– Mitt hjärta stannade och livet kraschade totalt, säger hon i podden.

För tio år sedan blev Felicia Grimmenhag påkörd av en bil under en mopedtur och skadades allvarligt.

Den då 17-åriga tjejen svävade länge mellan liv och död.

Men på något mirakulöst sätt överlevde hon den fruktansvärda katastrofen – men livet skulle aldrig bli detsamma igen.

”Minns inget från olyckan”

I podden ”Hovavtryck” med travprofilen och reportern Matteus Lillieborg berättar den numera 27-åriga Felicia om den där sommardagen i juni då livet förändrades – men också om vägen tillbaka, till att i dag vara en framgångsrik paradressyrryttare.

– Saken är den att jag minns ingenting från själva olyckan, allt som hände har jag fått återberättat för mig. Det första jag egentligen kommer ihåg var när jag vaknade på CIVA (Centralintensiven på Karolinska Sjukhuset) några dagar efter:

– Men det var efter en vecka efter olyckan som det gick in vad som hänt och då kraschade min värld totalt. Jag var jätteledsen, arg och frustrerad för jag kände såklart varför det här hade hänt mig av alla människor.

”Hjärtat stannade – var död”

Skadorna var många och allvarliga.

Matteus Lillieborg berättar i podden att Felicia fick hjärtstillestånd, bröt ena armen och en tumme, bäckenet var av på flera ställen, lårbenet var av, lungorna hade kollapsat, mjälten var paj – plus en massa mindre frakturer. När hon vaknade så var båda benen amputerade.

– Det man tryckte på när jag vaknade var att jag varit död. Jag hade inget blod kvar i min kropp vilket gjorde så att mitt hjärta stannade. Det är hjärtskärande, man förlorar en stor del av sig själv. Det blir också en stor ilska. Sen går det över till sorg att dom inte längre är där. Det tar väldigt lång tid innan man accepterar att benen är borta.

Felicia Grimmenhag

”Stallet – min oas”

Trots motgången fanns livslusten och envisheten kvar.

Det tidigare hästintresset togs upp och hon började rida igen – och i dag är hon en av Sveriges främsta inom paradressyr.

– För mig blev också hästarna ett sätt att ta mig ut dom här tuffa perioderna. När jag väl är i stallet är det min oas, min meditation och när jag mår som bäst, berättar hon vidare i podden.

Felicia siktar på VM i Herning nästa år (2022) inom paradressyr. Årets satsning mot Paralympics uteblev då hon var tvungen att pensionera sin tävlingshäst.

Följ ämnen i artikeln