”Ska sluta skälla på alla som skåpades ut”
Nybrink efter Elitloppet: ”Ingen i hela världen kunde slå honom”
Manuset kunde vi skrynkla ihop, riva i tusen bitar, det kändes som ett skämt.
Idao de Tillard var borta direkt, den franska kusken klantade till det.
Francesco Zet kan bättre men behöver definitivt tävla mer.
Men bry er inte, Horsy Dream hade vunnit ändå.
Att tro annat är infantilt, ingen häst kunde slå honom den här dagen.
Ingen i hela världen.
LÄS MER: Mats Sundins glädje: ”Jag är tagen”
Jag är lite vimmelkantig, funderar på om det är solsting efter en helg på just Solvalla men inser ganska snabbt att det är fransosens fel. Eller jag ska formulera om mig – vara mer positiv.
Tack vare Horsy Dreams orealistiska uppvisning i Elitloppet är det sannolikt yrsel av ren hänförelse efter en slakt av hela den församlade sprintervärldseliten. Han behövde bara 200 meter för att vända ut och in på hela fältet. På sista långsidan kom han i sådan fart att de andra, med vårt lilla hopp Francesco Zet i spetsen, såg ut att ha parkerat.
Men det hade de inte. Alla de andra gjorde så gott de kunde, maxade i desperata försök att hänga med men hängdes av i hastigheter som ingen annan häst visat upp i en final av Elitloppet. Nej, jag har inga tider, det behövs inte, klockorna stannade och Horsy Dream fortsatte mot mål.
Sjuåringen kom i mål på 1.08,0/1 609 meter och så fort har ingen häst sprungit på Solvalla eller i Sverige tidigare.
Tacka fasen för att de andra fick storstryk och vi (jag) ska be om ursäkt och sluta skälla på det svenska laget och alla andra som skåpades ut.
Är så mycket bättre
Den enkla sanningen är att franska stjärnhästar i allmänhet och Horsy Dream i synnerhet är så mycket bättre, snabbare och hårdare än våra. Vi får helt enkelt acceptera faktum, bryta ihop, träna och komma igen en annan gång.
Men det kan ta lite tid att hämta hem förlorad mark. För vi ligger efter nu, fransk travsport har dragit ifrån de senaste åren och producerar nya elitloppsvinnare varje år.
Vi har mest ägnat åt oss att beundra våra stjärnor här hemma, höja dem till skyarna samtidigt som de undviker att mötas och vinner matcher där de glänser men sällan behöver känna blodsmak i munnen eller springa sista 200 med mjölksyran rinnande ur öronen.
I Frankrike tävlas det hårt, alla kör och loppen går oftast i högt tempo hela vägen. Det här bygger hårdhet och när de kommer till Sverige och får springa på våra små 1000-meters banor flinar de och tycker att det är rena semestertrippen. Det är därför.
Ja, nu överdriver jag och generaliserar men lite sanning bakom finns det. Vi måste börja tävla oftare och tuffare.
Först då kan vi attackera och ta tillbaka åtminstone vår nationalarena Solvalla. För där vajar den franska flaggan och den är surrad för storm.
LÄS ÄVEN: Horsy Dream vann på nytt superrekord
Horsy vem?
Men för att gå tillbaka till Elitloppet. Horsy Dream var tänkt att vinna redan 2023. Han var en av dem som bjöds in bland de första då och vi undrade lite till mans varför. I alla fall jag tänkte så, att det var rätt konstigt, att han knappast var någon som skulle spela huvudrollen. Horsy vem?
Det blev inget Elitloppet 2023, hästen blev oturligt halt och lämnade återbud med ett par veckor kvar. Men tränare Pierre Belloche fortsatte oförtrutet sin matchning, långsiktigt med målet att komma tillbaka 2024.
Och det gjorde han. Så in i helvete. Hästen fick sin inbjudan och genrepade med att vinna ett stort lopp på Enghien den 20 april. Den spurten han bjöd på där gav ett eko i travvärlden. Kanske var han rent av ett hot mot de två stora? Elitloppet handlade på förhand om matchen mellan Idao de Tillard och Francesco Zet men om Horsy Dream fick smyga med bakom och komma med en sån rökare.
Då var inget omöjligt, det fanns i alla fall en chans. När två slåss och en tredje tittar på och kliver in när de vevat klart.
Så blev det inte. Idao de Tillards deltagande i Elitloppet slutade i ett praktfiasko. Det började med en dålig uppvärmning där han inte fungerade och slutade med en tidig galopp där kusken klantade till det och körde med för små marginaler.
Det var vårt monster
Francesco Zet då? Jag vet inte, han fick sin segerrad bruten, de 18 raka vinsterna, redan i försöket. Där var han aningen stinglös (vi har höga krav) som trea för att i finalen gasa till ledningen och… Ja, i det läget trodde jag faktiskt att han skulle fixa det. Visst var farten hög med det var ju Francesco Zet, vårt monster, kör nu Kihlström. Öka. Nu skulle de få svettas för att slå honom.
Fel fel fel, på sista långsidan kastade Eric Raffin loss med Horsy Dream och den speeden (1.02,6 i 300 meter) fick som sagt de andra att framstå som sopor. Men även det är fel. Det var Horsy Dream som fick dem att se mediokra ut.
De kanske rent av var lika bra som vanligt, hela högen. Men det var som när Armand Duplantis hoppar i 6,20 och tvåan river ut sig på 5,80 – det var klassblandning och förnedring.
Men det var också det bästa Elitloppet på den här sidan av år 2000. Jag sa ju det, att det skulle bli så. Att manuset, scenerna vi bjöds på och utgången inte stämde är en annan historia.
Synsk är jag inte – bara otroligt imponerad och, som sagt, yr och vimmelkantig efter ett lopp vi aldrig glömmer.