”Fick veta att jag hade två år kvar att leva”
Anders Lindqvist i stor intervju om: • Dubbla cancerbesked • Jobbet som mattförsäljare • Nya stjärnhästen
Uppdaterad 2021-06-14 | Publicerad 2021-06-07
Tränarikonen Anders Lindqvist gjorde comeback på svensk mark under Elitloppshelgen – efter dubbla cancerdiagnoser.
Det slutade med succé och skrällseger i Harper Hanovers lopp med Wild Love.
– Det var den roligaste vinsten under min karriär, säger Anders i en stor intervju med Trav365.
Anders Lindqvist har vid upprepade tillfällen varit nere för räkning men går nu en ny vår till mötes i egenskap av tränare till järnmärren Wild Love. Tillsammans skrällvann de årets upplaga av Harper Hanovers lopp och på lördag väntar nya äventyr inom V75-spelet då Östersund står som värd för tävlingarna. Wild Love lottades till spår ett i storloppet Jämtlands Stora Pris, V75-7.
– Om du frågar mig vilken den roligaste segern under min karriär är så är svaret den under Elitloppshelgen med Wild Love. Framför allt med tanke på vad jag varit med om i sjukdomsväg, berättar Anders för Trav365.
Trots att hästen inte var speciellt betrodd av spelarna var Lindqvist optimistisk inför loppet, kaxig till och med. Eller som han själv uttryckt det: realistisk. Och det trots ett på papperet svårt utgångsläge med bakspår på tillägg.
– Jag tyckte faktiskt att det var fördel med läget, då behöver kusken inte ladda med henne från start. Vill man vinna ett lopp som Harpers så gäller det att köra ECO-drive och hushålla med krafterna. När jag såg att hon hade ryggen på Who's Who i sista sväng så tänkte jag: "Hon ska nog bryta ett ben för att förlora detta." Det var en härlig känsla att vinna och när du nu pratar om henne så blir det åter känslosamt. Harpers är ett mytomspunnet lopp och efter ett träningsjobb en tid inför den starten så hade jag fått "Activity-vibbar". Med det menar jag att hon, precis som Activity på sin tid, tycktes gå framåt i jobben efter tuffa lopp. Efter segern på Solvalla har hon dessutom gått framåt ytterligare och då togs beslutet att sikta på Östersund och sedan Boden.
”Jag var en jäkel på att sälja mattor”
Den sympatiske 68-åringen har många vänner och fans runt om i landet och gissa om telefonen gått varm efter den lyckade comebacken på svensk mark.
– Jag har fått ladda telefonen i omgångar under min nuvarande vistelse i Sverige. Tyvärr har jag lite dåligt samvete över att inte hunnit träffa alla vänner. Dagarna räcker inte till, känns det som. Jag har inte besökt Sverige sedan 2019 men reser nu land och rike runt för att hälsa på så många som möjligt. I kväll ska jag exempelvis träffa mitt yngsta barnbarn för allra första gången, det ser jag verkligen fram emot. Hittills har jag hälsat på två av mina sju barn, men innan semestern är över hoppas jag ha hunnit med samtliga.
Anders växte som barn upp i den lilla byn Norra Nordsjö mellan Örnsköldsvik och Umeå, innan flyttlasset gick till Umeå som tolvåring. Där påbörjade han sedermera en anställning i familjeföretaget.
– Jag hade en trevlig uppväxt, även om det i byn bara fanns tre grabbar i min egen ålder. En av dem håller jag fortfarande kontakten med. När jag var runt 15 arbetade jag hos min far i en mattbutik. Jag var en jäkel på att sälja mattor eftersom jag var oerhört påläst och inte blyg bland människor. Dessutom var provisionen bra. Hade jag stannat kvar där så hade min pension varit bättre, men i gengäld har jag upplevt så mycket mer som tränare och ångrar ingenting. Beslutet att säga upp mig var dock inte populärt hos farsan och han var grymt besviken på mig.
Så pass att deras förhållande som far och son blev lidande.
– De första 15 åren eller så tyckte han att jag var en idiot, men efter framgången i Derbyt 1987 kom han på andra tankar och sa: "Förlåt mig, du kan nog leva på det här trots allt." Han hade dock haft en del egna hästar genom åren och vann som delägare bland annat kallblods-SM 1971.
Att det istället för mattor blev travhästar har sina förklaringar.
– När jag var yngre var travintresset obefintligt utan det var mest olika bollsporter. När loppresultat redovisades på tv brukade jag och vännerna i regel ta en kopp kaffe eller besöka toaletten. Senare började dock hormonerna att spela in, det fanns ju så jäkligt snygga tjejer som jobbade med hästsport!
Lindqvist gick i konkurs
Karriären som travtränare i Sverige hade både med- och motgångar. Tyvärr kom finanskrisen under 1990-talet spela en avgörande betydelse för hans beslut att ta sitt pick och pack och flytta till sydligare breddgrader, hela vägen till Paris och träningsanläggningen Grosbois.
– Jag hade 55-60 hästar på Halmstadtravet där vi erbjöds fantastiska träningsmöjligheter, men också ett lån på fem miljoner. I samband med krisen betalade vi ett tag 500 procent i ränta och på kort tid hade skulden ökat till sju miljoner. Många av mina hästägare kände också av krisen och kunde inte betala träningsavgiften, så jag tog beslutet att försätta mig själv i konkurs. Även om pengarna var slut satte jag alltid på mig en slips på morgonen, så att det åtminstone skulle se ut som om jag inte var pank.
Då kom dock ett erbjudande från stortränaren Jean-Pierre Dubois och Anders behövde inte mycket betänketid innan han nappade.
– Att få chansen av honom är som att gå från IS Halmia till PSG. Jean-Pierre var oerhört viktig för mig och jag lärde mig mer under sex månader hos honom än föregående tio år i Sverige. Hade jag inte flyttat där och då så hade jag blivit kvar i ett regnigt Halmstad, och de svenska vintrarna saknar jag verkligen inte då varken jakt eller skidåkning lockar mig. Det jobbiga var dock att min yngsta dotter var väldigt ung då.
Efter elva månader under fransmannens vingar, då Anders ansvarade för åtta hästar, så inleddes en ytterst framgångsrik karriär som egen tränare på fransk mark.
– Ett år sprang mina hästar in runt 30 miljoner, vilket var mest i Frankrike. Endast Stig H Johansson lyckades bättre men då hade han 2,5 gånger så många hästar som jag.
”Jag hade två år kvar att leva”
Livet gick som på räls en period, men en dag skulle allt vända för succétränaren. Orken hade börjat tryta och man tog ett beslut att besöka läkare. Det kom att ändra Lindqvist liv för alltid.
– Jag har alltid varit en arbetsnarkoman men så började jag känna mig orkeslös. Läkaren tog ett blodprov på mig och inom kort ringde de från sjukhuset och krävde att jag genast skulle komma in. Det tog väl 30-60 sekunder från det att jag var på plats tills det att jag låg på en brits med dropp och hjärtstartare. De gav mig en blodtransfusion och då jäklar piggnade jag till. Det klättrades på väggarna men i fyra dagar fick jag vänta på svar om vad som var fel. Det visade sig att jag fått någon form av blodcancer som jag aldrig hört talas om. Tack och lov var doktorn snygg, så jag tog beslutet bra, säger Anders på sitt sedvanligt skämtsamma sätt.
Det som följde var dock en längre sjukhusvistelse och cellgifter, samtidigt som ekonomin fick sig en ordentlig törn för andra gången på kort tid.
– Jag läste på en hel del på internet och fick veta att jag hade två år kvar att leva. I början hjälpte inte cellgifterna något och dessutom kostade medicinen 1 500 euro per dos, vilket jag fick betala ur egen ficka. "Har ni inget billigare?", undrade jag men det hade de inte. Det var först senare när de blandade mitt dåvarande cellgift med ett annat som jag frisknade till efter bara fyra kurer.
Med sjukdomen besegrad så började tränaren blicka framåt med tillförsikt. Då kommer nästa bakslag, och så ytterligare ett... När det var som värst kom till och med de där mörka tankarna om att man lika gärna kunde dö för att slippa smärtan.
Tidigare har Lindqvist uttalat sig så här:
– Hade jag blivit erbjuden dödshjälp så hade jag tagit det.
– Först fick min fru diagnosen Multipel skleros, som hon ännu i dag lider av, och själv fick jag ytterligare en cancerdiagnos. Nu i urinblåsan som läkarna tvingades operera bort tillsammans med prostatan. Jag var på sjukhus i 25 dagar och förlorade runt 25 kilo i vikt. Sammanlagt har jag behandlats med cellgifter under fem års tid och det är bland det värsta man kan föreställa sig. En dag spydde jag i fyra dagar i sträck. Det positiva är dock att jag aldrig tappade håret och jag genomför regelbundna kontroller. Efter mitt senaste besök på sjukhuset berättade läkarna att mina blodvärden nu är bättre än de varit på 17 år och att cancern försvunnit. Peppar, peppar är det äntligen över.
Drömmer om en start i Prix d’Amérique
Helt återställd är Anders dock inte och kommer aldrig att bli det. Visserligen klarar han att träna häst men med begränsad förmåga. Max två hästar per dag och dessutom måste det vara jämnt och fint underlag.
– Jag måste kissa noga innan träning. Om underlaget är dåligt kan urin gå tillbaka till njurarna, och det gör ont så in i norden. Jag tar smärtstillande och har planer på att trappa ner och begränsa mig till fem, sex riktigt bra hästar. Dessutom har jag funderat på att sikt helt lägga av och börja jobba som ambassadör åt ATG. Vi måste försöka få tillbaka publiken till banorna. Det har skickats ut fel signaler tidigare, med bland annat dålig mat på restaurangerna. Travet som publiksport är inte över.
– Att flytta tillbaka till Sverige är dock inte aktuellt, det vore i så fall när jag hamnar på ålderdomshemmet och vill prata svenska med folk. Grosbois är världens bästa hästanläggning och 364 av 365 dagar på året har vi perfekta träningsförhållanden. Jag behöver inte ge mig ut med traktorn och sladda.
Anders har en lång och diger karriär bakom sig och när Trav365 klämmer honom på pulsen angående tre favorithästar genom åren så blir svaret:
– Mr Nixon är en. Han vann 20 lopp under ett och samma år och sprang in runt 73 000 kronor. Det var tack vare honom som jag vågade ta beslutet att arbeta med hästar på heltid. Huxtable Hornline var länge en av Europas bästa hästar och ägarna köpte honom för lite som 9 000. Ingen trodde på honom, minns jag. Och så slutligen Wild Love. Att på gamla dagar åter få vara med i hetluften... det är stort. Anledningen till att hästen hamnade i min träning var för att folk hade rekommenderat mig för Bengt Simberg, hästens ägare. Vi träffades i samband med en auktion för en tid sedan och på den vägen är det. I min träning har pusselbitarna fallit på plats och sättet jag tränar på verkar passa Wild Love.
Efter en seger i Harper Hanovers lopp spänner man bågen ytterligare. Efter den stundande Sverige-turnén finns det långtgångna planer på att ta sig an världens bästa hästar i storloppet Prix d'Amérique i januari.
Är seger en realistisk dröm?
– Kanske inte men vi hoppas få delta där, och om man gör det kan man också vinna. Det är världens tuffaste lopp och jag har haft ett tiotal hästar till start genom åren, dock utan att lyckas, avslutar Anders.
